Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Hitler och von Kahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1924 kl. 10 f. m. föll domen över de skyldiga. Somliga, bland dem
Adolf Hitler, efter vilken både statskuppen och den påföljande
processen fått sitt namn, fingo fem års fästning, andra, s. k. medhjälpare,
ett år och tre månader, den andre av huvudpersonerna, general
Ludendorff, blev helt frikänd. För de dömda ställdes efter relativt kort
strafftid frigivning i utsikt. Sällan har ett domslut hälsats med så
hånfulla omdömen. Domens juridiska berättigande drogs i starkaste
tvivelsmål. »Justitiebankrutt» och »rättegångskomedi» voro de
ständigt återkommande karaktäristikerna av detta neddragande av rättens
majestät, som vid jämförelse med andra domar i likartade mål på
senare tider framstod såsom synnerligen upprörande. Var detta ett
straff för »högförräderi», för ett brott, vilket kunnat få så ödesdigra
följder för hela det tyska riket, som de nyss citerade uttalandena
gåvo vid handen? Den lagliga regeringens avsättning hade dock
proklamerats, och en författningsändring på våldsam väg var planlagd.
Det lönar sig knappast att ingå på domens juridiska eller moraliska
sidor. Formellt sett ha de som förklarats överbevisade om skuld
blivit dömda, även om straffet i praktiken blir lindrigt. Och den
frikände Ludendorff har förklarats utan del i de övriga anklagades
planer på en våldsam omstörtning och i stället ha arbetat på en
»författningsenlig riksdiktatur» i samma »legala» former, som de bayerska
maktinnehavarna enligt sina egna vittnesmål under rättegången skildrat.
Däremot torde det ha ett visst intresse att något dröja vid processens
politiska bakgrund, sådan den ter sig i de förda
rättegångsförhandlingarnas ljus. Vad som genom förhör och vittnesmål kommit fram,
ger nämligen en synnerligen intressant inblick i det politiska
intrigarbete, som i stora delar av Tyskland bedrivits och som mer eller
mindre deciderat sammanfört direkt kontrarevolutionära element med
»legala» omstörtare av den 1918 skapade revolutionsregimen.
Hitlerkuppen i november förra året var ett led i de många
försöken att samla Tysklands nationella krafter till ett starkare motvärn
mot fiendernas utmattnings- och förtryckspolitik. Den av Hitler ledda
nationalsocialistiska kamporganisationen skiljer sig från andra s. k.
fosterländska föreningar till sina ursprungliga syften. Hans rörelse
har mycket som påminner om Mussolinis fascism. Den är nationellt
rasbetonad och har kraftigt vänt sig mot judeinflylandet. Den har
tillika med energi bekämpat marxismen och liksom Mussolinis
svartskjortor i Italien inriktat sig på att kväva dess kommunistiska
ytterlighetsflygels terroristiska metoder med samma medel. Genom
den franska Ruhrockupationen fick rörelsen emellertid en
vidsträcktare front, i det den kom i opposition även mot de borgerliga
element, som icke fullföljde det påbörjade motståndet mot de franska
inkräktarna. Dess mål blev gottgörande av det »förräderi», som
begicks vid Ruhr. Nationalsocialisterna upptogo det allt allmännare
kravet på den svaga Berlinregeringens ersättande med en nationell
diktatur. På denna väg etablerades ett samarbete såväl med de omkring
general Ludendorff samlade högernationalisterna som med de
ledande regeringskretsarna i München, vilka senare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
