Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Ministären MacDonalds första tre månader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 233
därefter i sedvanliga former ett överlämnande av ämbetssigill, ett
handkyssande och ett svärande av trohetseder, som på intet sätt
skilde sig från liknande ceremonier på den tid, då tory- och
whig-medlemmar av högaristokratien jämte enstaka representanter för den
högre medelklassen avlöste varandra som den brittiske monarkens bland
mängden av privy councillors särskilt anlitade och i ett Cabinet
samlade rådgivare. Ej ens för hovdräkterna vid en cour ryggade de
brittiska överproletärerna tillbaka, och ögonvittnen kunna förmodligen
intyga, att The Right Honourable Ramsay MacDonald och The Right
Honourable J. R. Glynes vid hovfesterna buro precis lika
reglements-enliga knäbyxor som Spaniens ambassadör vid hovet i S:t James
eller som partivän Palmstierna.
Den nya ministärens sammansättning underströk ytterligare, att
arbetarpartiets inträde i regeringsställning skedde »på det beståendes
grund». Lordkansler blev lord Haldane, som redan under ministären
Asquith »suttit på ullsäcken», proletärpartiets ledare i överhuset blev
en f. d. konservativ parlamentsledamot, mr Cripps, numera lord
Parmoor, bekant ej blott som övertygelsetrogen pacifist utan även
som en bland den engelska högkyrkans främsta lekmannadignitärer.
Posten som förste amiralitetslord övertogs av en annan konservativ,
förre vicekonungen över Irland, lord Ghelmsford. Minister för
Indien blev lord Olivier, som visserligen i sin ungdom såsom
framstående medlem av Fabian Society hade över sig ett lätt stänk av
teoretisk socialism, men sedermera följt en brittisk koloniadministrators
autoritära bana. På posterna som statssekreterare och
understatssekreterare ryckte i sluten trupp de gamla beprövade
fackförenings-ledarne in, men de uppskrämda damer, som läst i tidningarna om
att Rysslands röda regering låtit på kyrkväggarna anbringa inskriften
»Religionen är opium för folket», kunde trösta sig med att i »Who’s
Who» inhämta, hurusom Hans Rrittiska Majestäts nya rådgivare till
rätt stor del utgjordes av f. d. lekmannapredikanter inom olika
nonkonformistiska denominationer.
Redan veckan innan han som premierminister »kissed hands»,
hade Ramsay MacDonald skyndat att i ett telegrafiskt budskap
underrätta Indiens nationalister om att hans tidigare meddelade
sympatier för deras strävanden ej uteslöto, att den nya regeringen
ingalunda av några bojkottsdemonstrationer ellerandrapåtryckningsåtgärder
ämnade låta sig påverkas i fråga om vad rikets intressen krävde i
Indien. När de nya ministrarna började besvara interpellationer,
märkte man snart, att de permanenta departementsämbetsmännens
inflytande ej märkbart förminskats därför att deras upplysningar till
underhusledamöterna numera uppläsas av socialistiska ministrar i
stället för som förut av konservativa eller liberala. Flera av dessa
ministrar gåvo för övrigt i politiska tal uttryck ej blott åt sitt
erkännande av de byråkratiska medhjälparnas stora lojalitet, utan
även åt den nästan naiva, med beundran blandade förvåning de
själva erfarit över att på dessa platser finna älskvärda och duktiga
män med en rik fond av djupa kunskaper och gott omdöme. Av
16. Svensk Tidskrift 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
