Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Ministären MacDonalds första tre månader - Den nya försvarsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 235
beroende av en numerärt överlägsen opposition och å den andra dess
minst lika starka beroende av tidigare vallöften och
principuttalanden. Gemene man inom regeringspartiet måste för sina valmäns
skull av ministären kräva något nytt och »revolutionärt», liberaler
och konservativa tillåta ej något dylikt av större räckvidd, och mellan
dessa krav och dessa vetouttalanden måste mer än en gång
regeringens kosa bli en smula oklar och slingrande. Den har emellertid
hunnit visa arbetarpartiets mogenhet för regeringsställningens ansvar
och därmed infogat detta på dess tillbörliga plats inom den
brittiska samhällsbyggnaden. Endast som en det allmännas krav vid
sam-hällsfarliga strejker opartiskt och handlingskraftigt bevakande
institution har den hittills haft svårt att fullt anpassa sig efter de nya
uppgifterna, och huru den inför riktigt allvarliga påfrestningar på
detta område skulle reda sig, är än så länge rätt svårt att bedöma.
Där kunna lätt pliktkollisioner inträffa, under vilka det ej är säkert
att statsintresset alltid skulle få intaga sin dominerande ställning
gentemot personliga och partipolitiska sympatier och antipatier.
Det närmaste stora styrkeprovet möter emellertid på det
utrikespolitiska området. Skadeståndsfrågan och förhållandet till
Frankrike behärska varje nutida brittisk regerings utrikespolitiska
arbetsuppgifter. MacDonald måste liksom före honom Lloyd George,
Curzon, Bonar Law och Stanley Baldwin möta Poincaré på tu man
hand, och den stora frågan är, om han därvid skall kunna nå de
positiva resultat, som hans föregångare ej mäktat åstadkomma.
Hittills ha hans offentliga uttalanden i frågan varit mycket reserverade
och allmänt hållna, och den yttre moderation Poincaré ålagt sig
själv och sin press visar, att också han funnit lämpligt att vila på
hanen. Ett yttre skäl till detta ömsesidiga avvaktande har ju den
stora expertkommitténs arbete gett, och MacDonald har mer än en
gång antytt, att han hälst skulle vilja se det slutliga avgörandet
uppskjutet till dess valen i Tyskland och Frankrike skapat en klarare
situation i fråga om möjligheterna för en försvarlig uppgörelse. Nu
föreligger expertkommitténs vidlyftiga betänkande, och i maj
företagas de tyska och franska valen. Troligen först därefter får
ministären MacDonald visa vad den duger till vid försöket att lösa vad
som väl måste anses vara dess huvuduppgift, att åvägabringa eller
åtminstone främja en skadeståndsuppgörelse, som verkligen kan gagna
folkförsoningen, och samtidigt att i ena eller andra riktningen klargöra
det sedan länge så grumliga förhållandet mellan Brittiska riket och
Frankrike.
Försvarsfrågans hittillsvarande riksdagsbehandling har
överträffat pessimisternas farhågor. Redan
regeringens sätt att handlägga och framföra saken ingav dystra aningar, men
ingen kunde dock tro, att den dåliga spelöppningen så snabbt skulle
hämna sig. »Nur die allerdumsten Kälber wählen ihren Metzger
selber», säga tyskarna. I det läget har försvarsfrågan råkat. Genom
den borgerliga splittringen i försvarsutskottet ha nämligen socialdemo-
Den nya
försvarsrörelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
