Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Marxism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 GEORG ANDRÉN
klyftan mellan exekutiv och legislativ. Ju mera korrumperad
parlamentarismen blir, desto mera närmar den sig i själva verket
Marx’ och Lenins ideal om maktfördelningens upphävande. Det
är ju i vår tid icke alltför ovanligt, att mäktiga parlamentariker,
utan annan »kompetens» än sin parlamentariska makt, erhålla
inbringande förvaltningsposter. Det är kanhända mindre
anmärkningsvärt, att Lenin icke behagat från Marx och kommunen
upptaga den allmänna rösträtten, men väl det imperativa
mandatet och den korta mandattiden.
År 1872 gjorde Marx i Amsterdam ett offentligt uttalande,
som mera direkt belyser frågan om hans förhållande till
parlamentarismen och som är anmärkningsvärt även därför, att det
på ännu en punkt bryter med de åskådningar, som framförts i
manifestet från 1847. Han framhåller i detta tal från 1872, att
det finns andra vägar än våldets till proletariatets makt. »Vi
förneka icke», säger han, »att det finns länder, såsom Amerika
och England och — — kanske–––-Holland, där arbetarna
på fredlig väg kunna nå sitt mål.» (Citerat t. ex. i T. G.
Masa-ryk: Sur le bolchévisme, 1921, s. 16.) Denna fredliga väg torde
innesluta den konstitutionella vägen med dess parlamentariska
institutioner. Engels, som eljest gärna bankar på krigstrumman,
ackompanjerar som vanligt sin mästare och talar på ett ställe
om det gamla samhällets fredliga övergång och inväxande i det
nya samhället »i länder, där folkrepresentationen hos sig har
koncentrerat all makt». Bägge lämna alltså den möjligheten öppen,
att proletariatet skulle kunna nå sina mål på andra vägar än våldets,
och Engels hänvisar härvid uttryckligen till folkrepresentationen.
Det är tydligt, att den marxistiska socialdemokratien hos
mästarna kan hämta stöd både för en våldsam och för en
fredligt-parlamentarisk taktik. Det är ju också bekant, att heta strider
ha stått kring dessa frågor. Stridsfrågorna ha växlat. Än har
man diskuterat, om en rättrogen marxist kan deltaga i val till
ett borgerligt parlament, än om han skulle kunna samverka med
borgerliga grupper i val eller i parlament, än om ett positivt
arbete skulle vara honom tillåtet i parlament eller regering i den
borgerliga statens tjänst. I princip ha svaren på dessa frågor
länge utfallit i negativ riktning, och i det längsta har man sökt
upprätthålla fiktionen om den djupa klyfta, som skulle skilja
proletariatet från alla andra klasser, som tillsammans bildade
»blott en reaktionär massa» (Gothaprogrammet 1875). En och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
