Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 VERNER SÖDERRERG
en med de republikanska grundsatserna oförenlig presidentmakt
förmåddes att vid slutomröstningen om författningen den 25
febr. 1875 nedlägga sin röst. Och Gambetta utropade kort
förut i nationalförsamlingen, vänd till högern: »Vi ha samtyckt
att ge Er den starkaste exekutiva makt, som man någonsin
skapat i ett valrättens och demokratiens land.» Med detta
överord kan för kontrastens skull jämföras ett annat, Casimir-Périers
bittra förklaring (i ett brev i Le Temps, 22 febr. 1905): »Bland
alla befogenheter, som synas tilldelade republikens president, är
det blott en enda, som han kan fritt och personligt utöva,
nämligen presidiet vid nationella högtidligheter.»
Faktiska förhållandet är väl, att presidentmaktens vidd under
tidernas lopp ej så litet växlat med dess innehavare. Den tredje
republikens historia är visserligen allenast i rätt begränsad mån
dess presidenters, men å andra sidan äro de flesta av dessa
presidentöden så upplysande för ställningar och förhållanden inom det
nutida Frankrike, att en återblick på Gaston Doumergues elva
företrädare kan anses motiverad i samband med 1924 års
presidentskifte. Redan den omständigheten, att blott tre av de elva
(Loubet, Falliéres, Poincaré) suttit hela den stadgade
ämbets-tiden ut, har mer än kuriositetsintresse och tyder väl snarast
på att teorien om Elyséepalatset såsom allenast en »viloplats»
ej så helt motsvaras av de faktiska förhållandena.
Franska republikens presidentlista är — det erkännes allmänt
— fattig på verkliga statsmannanamn. Strängt taget räknar den
blott två sådana av högre rang, Adolphe Thiers och Raymond
Poincaré, och av dem var Thiers, fast han en tid bar titeln
»republikens president», aldrig exekutivmaktens chef i en
definitivt lagfäst republik. De flesta verkligen ledande statsmännen
eftersträvade visserligen statens högsta ämbete, men nådde det
aldrig, i regel till följd av den småsinta personliga fiendskap
de mot sig uppkallat inom det väljande parlamentet. Gambetta
hölls tillbaka av Grévy just de år, då hans parlamentariska
maktställning syntes utpeka honom som självskriven till
konseljpresident, och han bortrycktes sedan av döden, innan det
kunnat vara tal om att välja honom till republikens president.
Jules Ferry, det franska kolonialväldets grundläggare och
bou-langismens verklige besegrare, förföljdes av Clemenceau och
fick vid presidentvalet 1887 stå tillbaka för den korrekta
medelmåttan Sadi Carnot. Vid presidentvalet 1895 föredrogs den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
