Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA PRESIDENTÖDEN 315
bekanta fras om presidentens särskilda »ansvar inför Frankrike»
i det brev till Jules Simon, mot vilket de 363, och bland dem
Casimir-Périer själv, en gång så kraftigt reagerat i
parlamentarismens namn. Något tydligare uttryckte han sig, då han fyra
år senare kallades att vittna i Rennes under Dreyfusprocessen.
Han yppade då, att tyska regeringen några veckor efter Dreyfus’
första domfällande velat få konstaterat, att den dömde ej
spionerat för tysk räkning. Dåvarande utrikesministern (Hanotaux)
var vid denna tyska démarche frånvarande från Paris, och
Casimir-Périer visste, att Hanotaux haft samtal i saken med tyske
ambassadören, men hade däremot, trots »tidigare anmärkningar»,
ej fått del av dessa samtals innehåll. »Jag fann mig då utsatt
för att någon dag, kanske under allvarligare omständigheter, av
en utländsk ambassadör få det svaret, att mina uttalanden ej
överensstämde med Frankrikes utrikesministers.» Vid samma
tillfälle nämnde han även som exempel på »huru abnorma
förhållandena då voro mellan en underordnad och statschefen», att
krigsministern (general Mercier) i augusti 1894 hemförlovade
60,000 man utan att statschefen fick kännadom därom förrän i
den officiella tidningen. Lavisse anmärker mot dessa klagomål,
att den ministär de båda självrådiga ministrarna tillhörde, ju
demissionerat, och han tillskriver avgångsbeslutet »en långvarig
stämning av obehag, alstrad av personliga känslor, sårad stolthet,
irritation mot motståndare och anhängare, besvikenhet
härrörande från förvirrad uppfattning av presidentens ställning».
Naturligare tyckes vara att taga Casimir-Périer på orden och
söka hans motiv dels i en ömtålig ansvarskänsla och dels i hans
uppfattning, att exempelvis författningens ord »presidenten
nego-tierar och ingår fördrag» verkligen ge honom personligt
inflytande på utrikespolitiken. Han tyckes ha varit en något nervös
kraftnatur, och Joseph-Barthélemy träffar förmodligen
kärnpunkten med sitt lakoniska konstaterande, att »Casimir-Périer bröt sig
ut ur det gyllene fängelse, där han kvävdes». Han ägnade sig
sedan åt affärsverksamhet och filantropi och avböjde den
krigs-ministersportfölj Waldeck-Rousseau 1899, då det gällde att
»likvidera» Dreyfusaffären, erbjöd honom.
Till efterträdare fick han Felix Faure, den fåfänge garvaren
från Havre, som korats till de moderates kandidat med
förbigående av Waldeck-Rousseau och för sitt val främst hade att
tacka yttersta högerns stöd, givet för att undgå »frimurarekan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
