Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Genèveprotokollet. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 VERNER SÖDERBERG
art. 8 använda vid anfallshot från en signatärmakt mot en
annan stat. Som exempel anger Benesj hemlig mobilisering,
truppkoncentrering, skapande av utav regeringen tolererade band.
Den hotade staten kan härom göra anmälan hos rådet. Artikeln
förefaller att vara uttryck bl. a. för några grannstaters misstro
mot Bulgarien och syftar väl att underlätta snabbare ingripande
av rådet vid oroligheter på Balkanhalvön, men den är
naturligtvis formulerad som en allmänt gällande bestämmelse. Rätt
vittgående till sina konsekvenser kan rekommendationen i art. 9
för upprättande av demilitariserade zoner framdeles bli. Där
stadgas även, att redan existerande eller framdeles upprättade
demilitariserade zoner kunna göras till föremål för temporär
eller permanent kontroll på begäran och bekostnad av en eller
flera angränsande stater enligt av rådet organiserat system. Att
segraremakternas politiska intressen här spela in minst lika
kraftigt som de för alla gemensamma fredssträvandena, förefaller
troligt. Artikeln hör till dem, vilkas realpolitiska innebörd skulle
förtjäna en närmare undersökning.
Återstoden av Genéveprotokollet handlar förnämligast om
sanktionsproceduren mot stater, som störa freden eller trotsa
skiljedomsavgöranden; det är »tryggheten», som här avhandlas. Även
här gäller det att fylla luckor och täppa till remnor i paktens
trygghets- och sanktionssystem, och därmed hoppas man
underlätta förverkligandet av rustningsbegränsningens önskemål.
Grundprincipen är den gamla: fridstöraren blir automatiskt
allas fiende och föremål för gemensamt tuktande, vadan
bestämmelserna därom antagas skola skrämma till att hålla fred.
Sanktionernas detaljreglering och stärkande syftar att avvärja den
av Herriot i talet den 5 september påpekade faran för att
skiljedom utan makt bakom kunde bli »en snara för tillitsfulla
nationer». Svårigheten att avgöra vem som vid en väpnad
konflikt är angriparen och sålunda skall tuktas sökte Herriot i
samma tal lösa med sin Columbi-ägg-sentens »angripare blir
hädanefter den part, som vägrar skiljedom». Denna sats
verkade bestickande genom sin enkelhet och var i alla händelser
vida att föredraga framför ett amerikanskt projekt att åt
Permanenta Domstolen överlåta dessa avgöranden — med risk för
att det opartiska tribunalet skulle politiseras och bli mindre väl
skickat att fylla sin egentliga rättsvårdande uppgift. Herriots
lösningsförslag befanns emellertid vid närmare kommissions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
