Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Den franska parlamentarismen av i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 439
övervaka kammarledamöternas uppträdande och i nödfall kalla grövre
syndare till ordningen, men även detta medel synes honom till sina
verkningar ovisst. Också presidiet består av människor, som ibland
låta höra sig i kammaren, och deras vältalighet är ej av annat slag
än de övriga deputerades. Alltså quis custodiet ipsos custodes?
Det finns ingen hjälp; vältaligheten får fortsätta att skjuta nya
vild-skott och den stackars grammatiken får alltjämt sitta emellan, sak
samma vilket parti som än regerar Frankrike.
Vad Barthou har att berätta om ministerkandidaturernas förhistoria,
om partiernas kombinationer för att få fram ett lämpligt och
acceptabelt kabinett, om de enskilda kammarledamöternas slingrande vägar
upp till makten och annat dylikt är högst intressant men på samma
gång nästan skräckinjagande. Man erinrar sig hur Anatole France
i »Le lys rouge» skildrat tillkomsten av kabinettet Berthier d’Eyzelles
som resultatet av ett ömsesidigt förräderi tvenne gamla politiska
meningsfränder emellan, ytterst dirigerat av en politiskt likgiltig men
ekonomiskt allsmäktig finansman. Den verklighet Barthou återgivit
ter sig icke mycket annorlunda. Den enda skillnaden är att »les
ministrables» i avvaktan på sin utnämning numera icke behöva posera
i redingote. »Demokratien besparar sina blivande ledare bruket av
ett plagg, som av sin bärare fordrar ett betydande kvantum av formell
kultur». Upphävandet av detta ceremonikrav har emellertid ej
obetydligt ökat antalet av hugade spekulanter på portföljerna. Vid vissa
tillfällen har anloppet av fosterlandsälskande ministerkandidater varit
så överväldigande, att Barthou föredrar att ej lämna några
sifferuppgifter, då dessa enligt hans egna ord skulle förefalla en
utomstående absolut orimliga. En del personliga drag ha emellertid fått
plats i framställningen, och av dessa har man åtskilligt att lära om
tekniken i den franska statskonstens högre skola. Man tycker sig
försatt mitt in i en skickligt konstruerad intrigkomedi av Scribe eller
Sardou, där de olika momenten i snabbaste växling avlösa varandra.
På alla sidor stå medtävlare på post, beväpnade än med Gyranos
klinga, än med Scapins träsvärd. Alla kort i leken spelas ut mot
varandra, privata mellanhavanden, otillfredsställd ärelystnad, sårad
fåfänga, gammal rancune, svikna förhoppningar — och i allt detta
gäller det att hålla rätt kurs, att balansera motståndarna mot varandra,
dupera somliga med till intet förbindande löften, skrämma andra,
söka utmanövrera de farligaste och skaka av sig de betydelselösa,
allt under det man utåt, mot den stora publiken bibehåller den pose
av nationellt patos och samlad kraft, som höves den till makten och
härligheten uppstigande fraktionen. Det är måhända icke Barthous
mening att vara alltför hänsynslös i avslöjandet av det liv han så
länge själv tillhört, men faktiskt har hans skildring med eller mot
hans vilja blivit en trots den eleganta formen bitande satir. Han
citerar som en auktoritativ karaktäristik av den praktiska politikens
väsen Figaros bekanta ord hos Beaumarchais: »Låtsas vara okunnig
om vad man vet och spela initierad i vad man ej har en aning om,
göra min av att förstå vad man ej begriper och fingera förtrogenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
