- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
454

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nämnd och jury. Av Åke Hassler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

454 ÅKE HASSLER

danska vikingar förts både till Danelagen och via Normandie till
England i dess helhet. Den nyare forskningen anser emellertid
mera troligt, att normanderna till England överförde en frankisk
institution, den s. k. inquisitio eller recognitio, som de således
upptagit i sitt nya hemland Normandie. Utan inflytelse har den
gammalnordiska nämnden dock säkerligen ej varit. Både den
danska nämnden och den frankiska inquisitio gingo förlorade
under den senare rättsutvecklingen. Men deras avkomling, juryn,
trivdes och växte upp i sitt nya engelska hemland.

Juryn synes ej lika direkt som vår nämnd ha utvecklat sig
ur edgärdsmannabeviset. Men den var i alla fall från början
ett medel att få dunkla sakförhållanden uppklarade genom
lekmäns medverkan. Hålla vi oss endast till brottmålen, så kan
juryn ursprungligen sägas ha varit en sorts kombination av
åklagare och bevismedel. Om ett svårare brott begåtts inom ett
område, men man ej lyckats uppleta och lagfora brottslingen,
lät den kunglige ämbetsmannen några män inom området
avlägga ed och tillfrågade dem därpå, vad de hade sig i saken
bekant. Detta kunde då leda till att de edsvurna, jurati, utpekade
en viss person som gärningsman. Motsvarande förfaringssätt
kunde också användas, då man misstänkte viss person, men ej
kunde överbevisa honom — här ligger analogien med vår gamla
nämnd mycket nära. Juryns uttalande, verdict (vere dictum),
var på samma gång en anklagelse och ett bevis, som det för
den utpekade naturligtvis var mycket svårt att komma ifrån; i
själva verket räckte det knappast med något annat än en
gudsdom, ett bevismedel, grundat på Guds omedelbara ingripande.
Gudsdomen förbjöds emellertid 1219. Redan tidigare hade
man väl kommit till insikt om det oriktiga i att en person
både anklagades och faktiskt dömdes av samma män, de
edsvurna, som med sitt uttalande praktiskt sett avgjorde frågan
om den misstänkte var skyldig eller icke, ehuru de ej bestämde
straffet, vilket tillkom ämbetsmannadomaren. Man nödgades nu
skilja mellan juryns anklagande och dess dömande funktion.
Den egentliga juryn, the grand jury, inskränkte sig till att på ed
framställa en anklagelse; småningom stadgade sig regeln, att
endast på detta sätt kunde ett åtal i svårare brottmål väckas,
käranden hade att med sitt klagomål vända sig till the grand
jury. Den av the grand jury framställda anklagelsen hänsköts
så till en bevis- eller domsjury med ett mindre antal jurymän,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:25:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1924/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free