Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det jugoslaviska kungadömet. Av Olof Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET JUGOSLAVISKA KUNGADÖMET 471
Mikael av Serbien. Under trycket av den jugoslaviska
enhetsrörelsen mot det turkiska förtrycket lovade fursten av Montenegro
att abdikera till förmån för sin kollega i Belgrad. Furst Mikael
å sin sida förband sig att, i händelse hans äktenskap alltjämt
förblev barnlöst göra furst Nikolaus till sin tronarvinge. Före
världskrigets utbrott voro nästan alla montenegriner övertygade om
fördelarna av en förening med Serbien. Det största hindret
var dynastin i Cettinje. Men kung Nikolaus kände så väl till
känslorna hos sina undersåtar, att han samtyckte till en ny
kombination, enligt vilken de båda kungadömena borde förenas
till ett enda efter hans död. Under världskriget trodde han sig
emellertid hava funnit ett elegant medel att undvika den
obehagliga eventualiteten att se sin familj avsatt från tronen. Själv
sällade han sig under teatraliska demonstrationer till ententen
och Serbien, men han lät försiktigt nog en av sina söner hålla
kontakt med den motsatta maktgruppen. Under den kritiska
perioden år 1915 vägrade han energiskt att låta den
montene-grinska armén sluta sig till de serbiska stridskamraterna.
Följande år hemförlovade han den under ytterst tvetydiga
omständigheter. Under serbernas tragiska reträtt genom Albanien fram
till Skutari uppförde han sig ej som en bundsförvant utan som
en neutral. Hans dotterson, den nuvarande kungen i Belgrad,
mottogs med en sådan köld, att han ej ens lär ha kunnat
erhålla tak över huvudet hos sin egen morfader. Om man får
tro den tyske publicisten Otto Mayer, berodde detta på att
Nikolaus sedan 1866 mottog hemliga subsidier från hovet i Wien
och att han i Serbiens nederlag såg ett tillfälle att ej blott
bibehålla utan även utvidga sina besittningar — med Österrikes
hjälp bakom Rysslands rygg.
Montenegro utgjorde det ärofulla minnesmärket över den forna
serbiska stormakten. Det hade alltid bildat den otillgängliga
tillflyktsorten, när den turkiska invasionen brusade fram över
Balkanhalvön. Dess politiska mål och historiska mission
har varit att kämpa för sydslavernas frihet och deras
återförening i en enda, nationellt oberoende stat. Montenegro har
aldrig varit i stånd att leva på sina egna naturliga resurser. En
skillsmässa från de övriga jugoslaviska länderna skulle blott
tjäna Italiens intressen att försvaga Österrikes arvtagare vid
Adriatiska havet. Förre montenegrinske huvudpresidenten
Rado-vitj har klart uttryckt denna uppfattning när han yttrade: »Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
