Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En historiefilosofisk undersökning. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 493
gentemot kulturhistorien, fastän benämningen politisk historia blir
en tavtologi, som måste vika för den av historia, såsom denna
riktnings anhängare själva alltid menat. — — — I historien i denna
mening, historien om staterna som sociala personligheter, ha vi kommit
fram till vad som enligt språkbruket och det gängse
föreställningssättet är verklig historia i motsats till en människas historia, som
benämnes biografi.»
Med denna starka betoning av staten såsom det centrala
historie-skapande begreppet röjer Haralds tydligt den orientering åt den
svenska personlighetsfilosofiens samhällslära, som han f. ö. i
inledningen själv vidgår. Att kritisera hans uppfattning av staten som
historisk urvalsprincip skulle vara att kritisera denna, ty den står
och faller därmed. Därom kan naturligtvis här icke bli tal. Endast
i förbigående ett par anmärkningar. Boströms starka hävdande av
statens självständighet, hans distinktion mellan rätt och sedlighet, har
givetvis gentemot liberalismen sitt stora berättigande. Men det kan
vara fråga, om icke dessa synpunkter av honom — liksom f. ö. av
Hegel — pressats alltför hårt. Haralds framställer det i likhet med
Boström som något alldeles självklart, att »man aldrig kan få nationens
ändamål att gå upp i dess medlemmars». »Även om de skulle
sammanfalla tillfälligtvis — vilket i regel endast med optimistisk advokatyr
kan påvisas — så förefinnes i medvetandet de nationella intressena
och den mänskliga individens i form av en dualism, folkets och den
mänskliga individens självhävdelse som tvenne olika ändamål, varför
beviset är att de kunna råka i konflikt.» Det är dock att ta saken
en smula lättvindigt. Givet är ju, att de enskilda ha intressen, som
icke ha med staten att skaffa. Men har staten också intressen, som
icke beröra de enskilda? Jå, om man med dem blott menar ett
lösryckt brottstycke, dem som just nu leva. Då kan det bli den
enskildes plikt att offra »liv och ära gods och allt» för staten. Men
synen förändras, om man tar med hela serien av generationer framåt
och bakåt, om man med nationen menar »det land där våra barn
en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.» Då blir
åtminstone saken icke längre så självklar. Men detta är icke
huvudsaken. Begår icke författaren en felaktig cirkel, när han först
förkastar Rickerts urvalsprincip, de allmängiltiga kulturvärdena, för att
därpå ersätta dem med staten som urvalsprincip? Hur skall man
nämligen bestämma statens begrepp utan tillhjälp av rättsidén, och
vad är denna, om icke ett allmängiltigt kulturvärde? Blir då
skillnaden i grunden någon annan än den, att medan Rickert för sitt
historiebegrepp tar hela systemet av ledande kulturvärden i anspråk,
Haralds begränsar dem till ett, rättsvärdet, däri lika ensidig som
Kant, för vilken sedligheten blev den historiska urvalsprincipen (jfr
min uppsats Kants historiefilosofi, Sv. Tidskr. 1924)? Jag kan i varje
fall icke se annat.
Måste man emellertid med allt erkännande av både det skarpsinne
och den konsekvens, varmed Haralds genomför sin sats om staten
som historiens centralbegrepp, redan här ställa sig tveksam, så ökas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
