Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Röster från 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 DAGENS FRÅGOR
att riktigt energiskt tillbakavisa den enligt honom grundfalska
meningen, »att vad som nu är efter Versaillesfreden gällande bestämmelser
rörande gränser och folkförpliktelser i Europa, det skola alla, som
sluta sig till förbundet, vara skyldiga att stå för och försvara och
göra sig i viss mån till garanter för, de skola bli pliktiga att sätta
in sin kraft på upprätthållandet av allt detta», anförde herr B. ur
den officiella engelska kommentaren till förbundsakten särskilt följande:
»Av vikt är, att föreliggande artikel sammanställes med art. 11 och 19, vilka
göra det tydligt, att akten icke är avsedd att fastslå den nya
terri-torialfördelningen såsom något heligt och för all framtid
oföränderligt, utan tvärtom att tillhandahålla en organisation ägnad att medgiva
mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i enlighet med framtidens
krav», och herr B. summerade kort resultatet: »Därmed är också grunden slagen
undan för hela det resonemang, som oupphörligt möter från deras sida, vilka
kritisera förslaget att vårt land skulle gå med i Nationernas Förbund, sådant
som detta för närvarande är, under hänvisning till, att vi därmed skulle göra
oss till garanter för Versaillesfreden med alla dess bestämmelser.»
I de här citerade uttrycken är det, som synes, med hänsyn till
fastheten en utpräglad klimax: de delegerade från
Parisförhandlingarna hysa ännu tvivelsmål, herrar Alexanderson och Hellner söka
kullbevisa dem, medan herr Branting i riksdagsdebatten förklarar
dem fullständigt grundlösa. Men då det färskaste aktstycket,
Benesj-protokollet, eljest proklamerar skiljedom som obligatorisk, undantar
det genom sin tystnad (och dess officiella kommentar med
uttryckliga ord) från obligatorisk skiljedom alla tvister, som skulle sätta en
stats nuvarande territorium ifråga. Detta innebär, att den nuvarande
territorialfördelningen, sådan denna genom frederna efter världskriget
fastställts, undantagits från det nya fredsförfarandets område och
liksom höjts över varje diskussion. Vid protokollets antagande den
2 oktober underströk Politis, att orn detta i texten ej formellt
nämnda undantag »tydligt förutsattes, att det medgivits». Och längre
fram i debatten kunde den jugoslaviska delegeranden Koumanoudi
utan att möta gensägelse yttra: »Det är ett stort framsteg i fredens
sak att förklara dessa traktater oangripliga» (»de déclarer ces trattes
inattaquables»). Teoretiskt kvarstår visserligen förbundsaktens
artikel 19 om rätt för församlingen att låta »fördrag, som blivit
omöjliga att tillämpa, och internationella förhållanden, vilkas
upprätthållande kunde sätta världsfreden i fara» undergå en »förnyad
prövning» (nouvel examen), men den praktiska betydelsen av denna artikel
förefaller minimal, då man betänker, att enhällighet fordras för att
den »nya prövningen» skall resultera i ett revisionsbeslut, kanske
t. o. m. för att den överhuvud skall företagas. Har det tidigare
kunnat ges fog för den mening, som våra vänsterledare (och främst
bland dem herr Branting) år 1920 förfäktade, så talar nu
Benesjprotokollets oförtydbara syfte ett annat språk. Om och när det med
svensk medverkan träder i kraft, ha vi visserligen ej gjorts till
formliga garanter av fredsfördragen, men dock varit med om något, som
kunnat kallas att »förklara dessa fördrag oangripliga». Någon sådan
förklaring ställdes ej i utsikt under 1920 års riksdagsdebatter. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
