Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Valen och ministärskiftet i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 515
arbetarpartiet kunnat söka ej ringa tröst för de förlorade 43 mandaten
i den starka tillväxten i erhållna röster. På samma sätt är det
synnerligen förhastat att tala om det liberala partiets »förintande»,
därför att dess underhusrepresentation så katastrofalt nedgått och
väljarekåren samtidigt decimerats med en dryg fjärdedel. Detta skedde
nämligen i en valstrid, där det borgerliga fältropet »kamp mot
socialisterna» spelade en synnerligen framträdande roll och förmådde
hundratusentals förut liberala väljare att rösta med det parti, som
visat sig pålitligast i motståndet mot röda omvälvningstendenser,
vartill även kom, att liberalernas traditionella härskri, »ned med
livsmedelstullarna», vilket i fjol gjorde så stark verkan, denna gång
ej i nämnvärd mån var användbart. Det liberala partiet hade ju
ock att bära på sin dryga del av ansvaret för att arbetarpartiet
släpptes fram till regeringsmakten; det utsattes därför även för sin
anpart av det borgerliga missnöjet med ministären MacDonald. Att
det i en så ogynnsam situation kunde kvarhålla 3 millioner väljare,
är eit bevis för att England ännu ej »återvänt till tvåpartisystemet»,
som man flerstädes på kontinenten antagit. Framtida situationer
kunna tänkas, då det liberala partiet ånyo uppträder som en
betydelsefull faktor i Englands politiska liv — likvisst under en mycket
viktig och för ögonblicket rätt oviss förutsättning, nämligen att det
i motgången kan sammanhållas i förtroende till en enhetlig ledning
och ej under den närmaste tiden ytterligare decimeras genom avfall
till vänster och höger. För na stundande parlamentsperiod däremot
synes det så tämligen vara ur leken. Lloyd Georges listiga
beräkning att med sina anhängare få spela rollen av tungan på vågen
gäckades genom de konservativas erövring av en för hela
parlamentsperioden tillräcklig oberoende regeringsmajoritet, och det starka
manfallet drabbade allra hårdast partiets ledande män, vilket
ytterligare minskar det inflytande denna illa medfarna lilla grupp på ett
fyrtiotal medlemmar kan utöva i det nyvalda underhuset. Ännu
strax fore 1923 års val var det en öppen fråga, om liberalerna eller
arbetarpartiet skulle intaga platsen som underhusets näst starkaste
parti; vid valen 1924 har arbetarpartiet, efter att under 9 månader
ha demonstrerat sin åtminstone formella regeringsduglighet, som det
förefaller definitivt intagit den plats såsom det andra stora partiet
i staten, vilken så länge traditionellt ansetts tillkomma Gladstones
forna parti.
Arbetarpartiets förhoppningar sträckte sig emellertid vida längre.
Naturligtvis drömde dess ledare ej om att denna gång vinna
underhusmajoritet, men de hoppades med all säkerhet att öka sin
parlamentariska numerär. MacDonalds utrikespolitik hade vunnit rätt
allmän anklang, det goda förhållandet till Frankrike syntes vara
hjälpligt återställt, Dawesplanen ingav förhoppningar om ljusning i
skadeståndsfrågan, Genéveprotokollet gav premiärministern en
pacifistgloria, som dock lyste klarare på kontinenten än i hemlandet,
Egyptens överspända anspråk på att bli kvitt brittisk garnison och få
annektera Sudan hade kärvt tillbakavisats o. s. v. Inrikespolitiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
