Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De bevarade minnesmärkena från Gustav Vasas äventyr i Dalarne. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 GERDA BOETHIUS
»Ransakningar» torde, som även förut antagits, bero på, att
kyrkoherden trott, att förfrågningen gällde endast fornminnen.
Vid sidan av Svärdsjö-minnena är emellertid den uppgift vi
ha från 1593 om flykten från Mora till Västerdalarne (let
säkraste beviset för traditionens ålder. Den återfinnes i ett brev,
som kyrkoherden i Malung Herman Pålsson skrivit till fogden
över Järnbergslagen och Västerdalarne Hemming Persson,
tydligen till svar på en förfrågan. Där heter det nämligen: »Käre
Heming Person giffwer jagh Jdher tillkenne, att iagh haffwer
warit i Lima Sockn och grannerlighe ransaket om theii Tallen,
som Ij skriffwer migh til om, och haffwer funnit i sanningh ath
Salighe Konung Göstaff haffwer huilt och fått sigh math på en
Talle-Låghe, som tå nedherfallin var, och nu är ruttin». Därpå
berättas om en källa, som han skulle ha druckit ur och en ai
i vilken han inristat »ena krono, ett kårs, sitt nampn och
åhr-talet». Denna stod sedan en lång tid heter det, stöttades, då
den torkade av, men var borta då undersökningen gjordes. Han
tillägger, att i Malung låg konungen en natt i »ena hööladho,
som kallas än nu i dagh Konungzladho».
Det märkligaste med detta brev är, synes det mig, att det
tydligt visar, att man börjat samla berättelserna om Gustav
Vasas flykt redan vid denna tid. På samma gång är det
intressant att se, hur den från Västerdalarne bevarade traditionen
till hela sin art liknar de österdalska sägnerna. Den är liksom
de sammansatt av en massa relativt oviktiga detaljer, som i
regel äro anknutna till bevarade byggnader och föremal. Där
så icke är fallet är det i Österdalarne ett spännande äventyr,
som man kommit ihåg, eller någon händelse där en person i
bygden spelar en framträdande roll.
Mycket skulle kunna framdragas till bevis för att sägnerna
måste innehålla en ganska stor fond av sanning. Uppteckningen
från 1593 av Västerdalsminnena och Svärclsjötraditionen ställd i
samband med kronorna på kyrktaket visa ju redan tydligt, att
Peder Svarts krönika ganska knapphändigt återger minnena från
Dalarne, och strängt taget är ju inte heller annat att vänta. Inte
heller kan man väl vänta sig att finna dessa småepisoder från
Dalarnes skogar omnämnda i samtida urkunder, annat än i de
fall, där det är fråga om att order givits om flyktingens
gripande och utsändandet av förföljare. Materialet från 1500-talet
ger emellertid, redan det, en naturligt nog knapp men fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
