Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De bevarade minnesmärkena från Gustav Vasas äventyr i Dalarne. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 GERDA BOETHIUS
tigaste moment är ju, att Gustav gömde sig i källaren och Tomt
Mats’ rådiga hustru vältrade ett bryggkar över öppningen. I en
sådan källare har dörren ingen användning. Dörren kan ju
dock ha hört till stugan. I och för sig ger den emellertid ej
någon ledning till datering. Den är mycket enkel och dess
konstruktion visar inga ålderdomliga drag. Stugan såldes till en
bondgård i Ifraden (Utmelands södra del), och timret användes
i uthusbyggnader. Tyvärr har det icke lyckats mig att
identifiera timret från Tomt Mats’ stuga. Anders Zorn, som var
mycket kunnig i Moratraktens timmerkonst, hade däremot
undersökt timret och förklarat, att det visade ålderdomlig
trä-och knutbehandling, som tydde på att det härstammade från
1400-talets slut eller 1500-talet. Den knutform, som han då
åsyftade, är typisk för Moraområdet och belagd i daterade
byggnader från 1500-talets förra delar. Den förekommer även under
århundradets senare del och är då, i de fall där byggnaderna
varit underkastade omvandlingar, oftast mycket svår att
bestämma. Vad källaren angår, så är den murad i gråsten och
tegel och gör ett ålderdomligt intryck. Teglet har samma mått,
som det som förekommer i kyrkans 1400-talsdelar, men den
ursprungliga fogstrykningen är försvunnen och nedgången
om-gjord.
Man kan sålunda icke för Utmelandsstugan komma närmare
än att konstatera, att där legat en byggnad av mycket
ålderdomligt utseende och att dess ännu bevarade källare mycket
väl kan ha funnits på Gustav Vasas tid. Men för
Moratraditionerna överhuvud må än en gång hänvisas till det nya aktstycke,
som framdragits i kyrkoherden Nohr-Morseus’ ovan anförda
predikan från Karl XI:s tid.
Ju längre uppåt bygderna vi kommit, desto sämre bevarade
äro emellertid minnesmärkena, som traditionen utpekat som
kvarstående från Gustav Vasas tid. I Västerdalarne finnes icke
längre något av de i berättelserna omnämnda husen kvar. Skall
man tyda detta så, att Ornäs och Rankhyttan äro de enda säkra
minnena jämte kronorna på Svärdsjö kyrka? För min del tror
jag, att förklaringen är en annan. Ornäs och Rankhyttan voro
stormansgårdar, och där har man vårdat byggnaderna och hållit
dem i helgd på ett annat sätt än som ske kunde på allmogens
gårdar, där byggnaderna fortfarande användes, behövde
repareras och blevo omoderna. Hade ej 1667 »Ransakningar» kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
