Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Finnarnas heliga bok. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 577
vala. Och alla de tusentals olika växelformer av runor som ha tjänat
honom till byggnadstimmer har han i samvetsgrann, trogen
uppteckning lämnat i Finska Litteratursällskapets vård och värjo, så de äro
tillgängliga för forskningen; tyvärr äro de ännu icke på långt när
alla tryckta, men ensamt de från Bortre Karelen — de enda som äro
utkomna — fylla 1,500 trycksidor. Ur egen fatabur har Lönnrot icke
tillagt något nämnvärt, utan så gott som varenda versrad är hämtad
ur folkets mun. Leta bland papperen behövde han icke: han kunde
alltsammans utantill! Däremot har han ställvis tillåtit sig rätt
kraftiga ändringar: så t. ex. trollar i tionde sången Väinämöinen fram
en underbar jättegran, i vars grenar Karlavagnen och månen sitta;
men originalsångerna tala ingalunda om några himlakroppar, utan
om två djur, och Lönnrot har helt lätt ändrat orava, »ekorre» till
otava, »Karlavagnen»; men då måste ju nååtä, »mård» också ändras,
fastän icke fullt lika lätt, till kuuhut, »måne». Det var heller icke
fint nog att låta allmogekvädets olyckliga Anni hänga sig i sitt bälte
för att undgå ett förhatligt giftermål med den åldrige Väinämöinen,
utan Lönnrot låter henne — omdöpt till Aino — dränka sig. I det
hon sjunker ner under böljan, hinner hon kväda en klagosång på
trettionio versrader, vilket onekligen är raskt gjort. När folksångerna
låta Väinämöinen och hans vänner företa en härfärd över havet till
Vuojola, där en myndig kvinna råder, för att vinna lyckoredskapet
Sampo, har Lönnrot med dåligt stöd av några trollsånger ändrat
ortnamnet till Pohjola, »Norrhem», av honom fattat som Lappland. Han
visste icke att Vuojola var ett gammalt namn på Gotland, som här
passar långt bättre i stycket, ty där kunde mycket väl en storråda
tänkas, men omöjligt bland lappfolket. Det synes, att Lönnrot gick
ytterst godtyckligt tillväga, då han sammansvetsade sitt epos. Han
flyttade över på en hjälte vad som sjöngs om en annan, han slog
ihop delar av olika runor till en, han insköt enstaka rader från ett
håll mitt i en runa där de ursprungligen voro alldeles främmande,
han avbröt den icke överdrivet myckna handling som fanns genom
att inskjuta långa lyriska partier (bröllopssånger) eller besvärjelser,
som ta hårt på läsarens tålamod. Emellertid var ett sådant
godtycke heller ej främmande för allmogesångarna, så förebilder saknade
han icke. Men eposets sammanhang är ingalunda allmogesångarnas
verk, utan helt och hållet Lönnrots eget. Som han själv var
allmogeson, barn till en fattig byskräddare i nordvästra Nylands finnbygd,
och var djupt förtrogen med allmogens tänkesätt och icke minst dess
poetiska uppfattning, finns det ett visst fog för åsikten att Kalevala
trots allt är ett folkepos, ehuru det är sammansatt av en akademiskt
bildad man.
Lönnrot hade visserligen läst de homeriska sångerna — därförutan
hade Kalevala aldrig blivit till — och hade sin tids vanliga litterära
allmänbildning; men några djupare kunskaper i litteraturhistoria och
estetik hade han icke, vilket han också öppet medgav. Det skulle
förvisso ha varit till gagn för eposet, om han hade haft dem, ty då
hade dess komposition blivit fastare och enhetligare. Man kan icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
