Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Finnarnas heliga bok. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 579
stycken! Snart sagt alla tänkbara skiftningar av känslolivet få
fulltoniga uttryck, från vildaste hat till hetaste åtrå, från kolsvart
förtvivlan till ljusaste glädje. För allt detta och mycket mera till
finner den finska folksången ofta utsökt vackra bilder, som ha hämtats
ur naturen och röja en skarp och fin iakttagelse. Vardagsliv och
fest, trolldom och strid skildras ingående och livslevande åskådligt —
striden dock minst. Det är en frodig fantasi som väller fram i dessa
runor, än grotesk, än nästan subtil, ej sällan brett humoristisk. Men
— hur litet av vad vi skulle kalla handling, av dåd! Väl talar
Lem-minkäinen i tolfte sången ord som kunde hövas en forntida viking:
O min moder, som mig burit,
hämta hit min pansar skjorta,
bringa mig min goda rustning!
Ty det lyster mig i hågen
att på stridens öl få smaka,
krigets goda must få pröva.
Jag på hemmets öl ej aktar,
hämtar hellre upp ur älven
vatten med ett tjärigt årblad;
sådan dryck mig bättre smakar
än allt spisöl uti hemmet.
Hemmets håvor ej jag aktar;
om en mark i krig jag vinner,
vida högre den jag skattar,
än allt guld i hemmet finnes —
men mer än tomma ord blir allt detta icke: så snart det gäller
mannarön, tyr han icke till sitt mod och sin kraft, utan till
trollsånger. Kullervo gör mera allvar av sina ord:
Härligt är att dö i striden,
skönt att falla under svärdsklang!
Ståtelig är krigets sjukdom,
snabb är där en j^nglings bortgång,
bort han dör, ej kvald på sotsäng,
faller, innan han förtvinat!
Och gamle trygge Väinämöinen griper verkligen en gång till svärdet
och hugger tårna av Pohjolas onda härskarinna i örnhamn. Men
eljes röja dessa »hjältar» sällan något mannamod, utan så ofta något
står på, gripa de till besvärjelser. De äro mera schamaner än
hjältar. Deras tro på ordets makt framom dådets, ofta på finskt håll
rosad som ett adelsmärke, säges av forskarna icke vara urfinsk, utan
av kristet ursprung. Men den har hos finnarna smält samman med
uråldriga schamanska idéer. Hos svenskar och andra skandinaviska
folk under medeltiden gav den katolska läran icke upphov till någon
schamauism. Väl känna vi från Nordens forntid både sejd och
gal-drar, men de spela dock där en mycket blygsammare roll, och hur
ofta övervinner icke de nordiska hjältarnas djärva mod den argaste
trolldom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
