Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 13. 12. 1924 - Händelserna i Kina och deras bakgrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 598
världsordningen. Från år 1917 har Kina därefter ostört åtnjutit en
anarkisk-parlamentarisk republiks välsignelser, efter det att på våren
1917 en kortvarig misslyckad restauration för några dagar lyft den
siste unge mandsjukejsåren åter upp på draktronen.
Revolutionen 1911—12 skapade en högkonjunktur för
parlamentariker och generaler, och i synnerhet för dem som voro båda delarna.
Parlamentarikerna kivades om utdelningarna på det politiska
geschäftet. Generalerna, de nya militära provinsguvernörerna, blevo små
diktatorer var och en i sin landsända och schackrade med sina legotrupper,
som merendels underhöllos på den civila befolkningens bekostnad.
Men i stort sett hava »tuchunerna» — provinsguvernörerna — och
parlamentarikerna bildat ett skrå med gemensamma intressen och
ömsesidigt betingat och understött varandra. Understundom har
emellertid ett mindre inbördeskrig mellan rivaliserande grupper blivit
nödvändigt — för att få till stånd »rotation» vid makten och hålla
legotrupperna sysselsatta. I dessa inbördeskrig har det skjutits mycket
och plundrats mycket, men ej spillts mera blod än spelet nödvändigt
krävde. Man var ju alla av samma skrå, liksom condottiererna i
renässansens Italien.
Kinas räddning har legat däri, att den politiska makten är så helt
annorlunda avgränsad än vad fallet är i Västerlandet. Det skulle
aldrig i Kina på allvar falla det mest maktfullkomliga parlament eller
den myndigaste provinsguvernör in att exempelvis ingripa i det
ekonomiska livet annat än genom att utpressa kontributioner, ej heller
att på lagstiftningsväg söka genomföra förändringar i det sociala
livet. Dylikt är icke statens värv, enligt kinesisk uppfattning. Ej heller
representera de oerhört vanvårdade statsfinanserna annat än en ringa
del av landets finanser. Det vanliga, traditionellt välordnade
kinesiska livet går sålunda sin gilla gång utan att alltför mycket störas
av politikernas oväsen och legotruppernas skottlossning.
Men detta innebär naturligtvis icke, att man ej hunnit bliva
grundligt led på den rådande anarkien, och att den som kunde göra slut
därpå, av hela nationen skulle hälsas med glädje och jubel. Och
republikens fiasko är så eklatant, att denna statsform vid en dylik
rekonstruktion måhända också skulle stryka med på kuppen.
Visserligen är den amerikanskt uppfostrade delen av »det unga Kina» oftast
teoretiskt republikanskt sinnad, men den är först och främst
patriotisk och skulle med entusiasm ansluta sig till den ledare, som
visade sig kunna återställa regeringsauktoriteten.
Inbördeskrig utkämpades i Kina senast åren 1920 och 1922, bägge
gångerna huvudsakligen i Tchili-provinsen, runt Peking. År 1920
störtades »An-Fu-klubbens» parti, de »nordliga militaristerna», med
Tuan Ghi-jui och Hsu Shu-cheng i spetsen, vilka stodo i starkt
beroende av Japan. Det var vid detta tillfälle som Chang Tso-lin,
Mand-sjuriets guvernör, först i högre grad fäste uppmärksamheten på sig.
Under de följande åren tillväxte Chang Tso-lins inflytande snabbt.
År 1922 utkämpade han en strid mot centralregeringen, vars trupper
leddes av provinsen Honans guvernör, general Wu Pei-fu, och striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
