Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 13. 12. 1924 - L’Anno Santo 1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 601
fyllt av stora kyrkliga fester; man väntar bl. a. att Pius X, »il Papa
Santo», vilken redan av folket i Rom vördas som ett helgon, skall
beatifieras; och sannolikt är väl att även andra högtidligheter av liknande
art komma att celebreras. Tanken är med ett ord att skapa en
högtid, som för all världen skall visa, att kyrkans skepp trots allt
förmått hålla ut även under de senaste decenniernas gigantiska stormar
och alltjämt styr sin säkra kurs framåt på tidens upprörda hav.
Men det är icke blott utåt, för hela den katolska världen, som
den romerska kyrkan vill visa sin ökade makt; det gäller också att
påtagligt och kraftigt visa vederbörande i Italien, att Vatikanen
numera icke är någon quantité negligeable i landets inre politik. Länge
hoppades man inom den italienska radikalismen, att katolicismen en
gång för alla spelat ut sin roll som politisk maktfaktor, men det
senaste decenniets erfarenheter ha på alla punkter kraftigt
dementerat denna uppfattning. Med överlägsen skicklighet har man från
Vatikanen utnyttjat de skiftande politiska konjunkturerna. Utan jäkt
och utan brådska har man bidat sin tid i lugn visshet orn att
kyrkan ej förlorar på att vänta, och med varje år har denna kloka och
fasta Fabius-Gunctator-politik burit allt rikare frukter. Då den gamla
parlamentariska regimen störtade samman och Mussolini tog makten
i sina händer, inträdde också en omedelbar förändring i den
italienska regeringens ställning till Vatikanen. Mussolini själv var alltför
klarsynt för att icke se vilket enormt kvantum av inflytande kyrkan
representerade inom de breda lagren, och, obunden som han var av
den gamla frasradikalismens religionsfientlighet, slog han genast in
på en väg, avsedd att så småningom leda till uppnående av en
vänskaplig modus vivendi med Vatikanen. Det från alla offentliga
lokaler länge bannlysta krucifixet fick ånyo hemortsrätt i skolorna,
religionsundervisningen återfick sin plats på schemat, och de oftast
från ordnarnas sida ledda privatskolorna gynnades på flera sätt.
Vatikanen visade sin tacksamhet genom att låta fascistregimens
verksammaste och farligaste antagonist, den sicilianske prästen don Luigi
Sturzo, försvinna från den politiska skådebanan. Men man var allt
för klok för att sätta allt för mycket på det fascistiska kortet. Med
den fina känsla för folkpsykologiska faktorer, som alltid präglat
ku-rians politik, insåg man, att en rörelse sådan som fascismen hade
alla utsikter att inom relativt kort tid framkalla en häftig reaktion
hos det rörliga italienska folket, och av denna anledning intog Vatikanen
redan från början en reserverad ehuru aktningsfull hållning gentemot
Mussolinis regering. Om något uppgivande av de traditionella kraven
har aldrig varit tal. Det han sagts att kurian under fascismens
första glansdagar räknat med ett Mussolinivälde av omkring tre år; att
döma av de tilldragelser som timat i Italien under den senast
förflutna hösten förefaller det som om man därvid räknat i huvudsak
rätt. Fascismen står utan tvivel vid en vändpunkt i sin utveckling.
De svarta skjortornas herravälde har ovedersägligen på många håll
urartat till en tygellöshet, som i högst väsentlig grad skakat hela
rörelsens kredit och framkallat längtan efter en avveckling av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
