Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Från Karl Johans-tiden. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 61
och öppen eller smygande opposition. Hur besvärlig hans preussiske
kårchef Billow var, är välbekant av »spåren i den tyska historiografien.
Metternich var varje ögonblick beredd att skicka Karl Johan över bord
och försummade ingen ansträngning att i tillräckligt god tid draga över
Danmark till alliansen, för att planerna på Norge skulle korsas. Väl
är det sant, att kejsar Alexander i det hela gav Karl Johan sitt lojala
stöd, men stämningen bland ryssarna var allt annat än pålitlig. I
London satt alltjämt, fastän numera rappellerad ur tjänsten, Rysslands
mångårige representant vid St. James-hovet greve Semen Romanovitj Vorontsov;
om det var hans släkts nedärvda ovilja mot Sverige, som till någon
del tog sig uttryck, får lämnas därhän, säkert är emellertid, att Vorontsov
till sin son general Mikael Vorontsov, som i spetsen för tre divisioner
fogats till Nordarmén och ställts under svenske kronprinsens överbefäl,
skrev ett brev, fyllt av den måttlösaste bitterhet mot hans chef (den 3 dec.
1813). Efter att ha skildrat Karl Johan som en militärisk odugling men
slipad intrigör slutade han: »jag anser, att man gör illa att betjäna sig
av honom, desto mera som det är alldeles onödigt och för sannt ryska
generaler mycket farligt att tjäna under honom; förr eller senare
kommer han att spela dem något spratt».
Med sådana omgivningar, sådana närmare och fjärmare tillskynda re
samt sådan oroande osäkerhet för framtiden kan det icke förvåna, om
Karl Johan med sin eljest kända naturliga försiktighet blev böjd för en
krigföring, som vågade det minsta möjliga på slumpens lyckokast men
i stället omsorgsfullt beredde chanserna att vid varje tillfälle vara väl
garderad. Tingstens skildring visar, att han i regel haft gott fog för
sina träffade åtgärder, och att inga berättigade anmärkningar för tvekan
eller räddhåga kunna framställas. Denna nya berättelse ger visserligen
icke någon heroisk krigshistoria av det slag, som hör hemma i de
populära skildringarna, men den lämnar den väldokumenterade bilden av en
metodisk, omsorgsfull och målmedveten ledning, just sådan som läget då
krävde. Det var nu också detta en viss besvikelse, nämligen för de
länge av Napoleon besegrade, vilka vid den slutliga triumfen krävde
glänsande bragder att ställa vid sidan av hans hjältedater från Marengo,
Austerlitz och Jena — alldeles som romarna på sin tid ivrigt men f af äng l
önskade, att Scipios seger vid Zama skulle för beständigt ställa
Hannibals lysande dater i skuggan. Allt talar emellertid för, att de stora
bataljbedrifternas oförsiktiga efterlöpande ännu en gång skulle kommit
de franska vapnen till godo. Bilden har åtskilliga beröringspunkter med
det senaste krigets: i yttersta hand blev det icke de enstaka, djärvt
planlagda och skickligt förda anfallsoperationerna, som gåvo utslaget, utan
detta tillkom den isamlade överlägsenhetens systematiska samverkan.
Från olika sidor kasta de skrifter, som här något berörts, ljus över
Karl Johans personlighet och över den tid, då han ledde Sveriges öden.
Slutintrycket blir det, som varje fördjupad undersökning av det flydda
framtvingar, att ännu mycket återstår till den verklighetstrogna bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
