Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1925 - Avspänning på arbetsmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avspänning på
arbetsmarknaden.
DAGENS FRÅGOR
Stockholm 15. 1. 1925.
Få om ens någon av de talrika ekonomiska
organisationer, varpå vårt samhällsliv är så rikt, har
bättre motstått fredskrisen och dess sviter än fackföreningarna. Den
föregående högkonjunkturens fusioner ha fallit eller knakat i fogarna,
men Landsorganisationen har stått orubblig. Att
konsumentkooperationen måhända ridit ut stormen ännu bättre, är mindre att förvåna
sig över, ty den är uppbyggd på minuthandeln med
livsförnödenheter, som är en av det moderna näringslivets mest fredade och
oföränderliga beståndsdelar. Fackföreningarna åter, vilka under de sista
årens varierande penningvärde och tvära kastningar i konjunkturerna
måste följa med arbetsmarknadens starka beroende av dessa
omskift-ningar, borde haft större svårigheter att skydda sig mot depression.
Man kunde sålunda ha väntat sig, att den för våra förhållanden enorma
arbetslöshet, som rådde 1921—23, och den lönesänkning, som därvid
ägde rum i anpassning till det nya penningvärdet, skulle ha decimerat
medlemsantalet och förlamat aktionskraften. Sådana verkningar borde
även infunnit sig med hänsyn till den övertro, som råder inom
arbetarleden, på organisationens förmåga såsom sådan. Under de goda
åren hade förkunnats, att de ökade lönerna och den högst
väsentliga stegring, som därmed ägde rum av arbetsklassens
levnadsstandard, uteslutande var en följd av fackföreningarnas styrka och
offensivtaktik. Härtill kom, att den svenska arbetarrörelsens politiska
maktställning hade nått den hittillsvarande kulmen av sin utveckling
genom den första socialdemokratiska ministärens tillkomst halvåret
före den stora krisens inbrott hösten 1920.
Med så manstarka fackorganisationer och med själva
regeringsmakten till förfogande borde naturligtvis enligt doktrinen svenska
arbetarrörelsen stå inför stora framgångar. Ombud från de nordiska
landsorganisationerna sammanträdde också på vintern 1921 i Göteborg
och beslöto att motsätta sig alla lönesänkningar! Desto kännbarare
blev bakslaget. Lönerna måste sänkas som ett oumbärligt led i
de-flationsprocessen, ifall man ville, att näringslivet överhuvud taget skulle
kunna fortsätta att finnas till. Fackföreningsrörelsen var denna gång
för klok att upprepa misstaget från 1909 års storstrejk och rida spärr
mot lågkonjunkturen. Ledningen hade icke glömt sina erfarenheter
och därför lät man t. ex. inom metallindustriarbetareförbundet hellre
kollektivavtalet sprängas än man gick till strid för att behålla de
gamla lönerna. Efter den av arbetsgivarna genomförda
lönesänkningen återvände man efter ett år till den kollektiva uppgörelsen. På
andra håll enades man efter förhandlingar om kollektivavtal med
sänkta löner. Inom exportnäringarna var lönefallet kraftigast, upp-
5. Svensk Tidskrift 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
