Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1925 - »Rättvisan i Finland»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 DAGENS FRÅGOR
Det har varit en styrka hos Finlands ledande klass, att den
slutligen insåg detta. Länge lät man även där sakerna hava sin gång.
Knappast inom något annat lands överklass torde den radikala
intellek-tualismen hava haft så relativt talrika bekännare som hos vår östra
granne. Dessa strömningars starka inflytande på den allmänna
opinionen hade sin dryga del i ansvaret för de rödas fortsatta utveckling
i ytterlighetsriktning och denna ytterlighetsriktnings makt och tillväxt
inom arbetarklassen. »Idealisterna» voro där som annorstädes
ofrivilligt de rödas bästa bundsförvanter.
Till slut brast upproret löst med mord, brand och plundring. Mot
de ogärningar, som av de upproriska förövades, hade man inom
svenska kretsar av författarens tänkesätt icke mycken indignation till
övers, protester avhördes knappast, men väl medlingsförslag. De röda
voro, som vanligt, endast stackars missledda varelser.
Finlands borgerliga klass och kärnan av dess allmoge visade
emellertid att deras saga ännu ej var slut. De satte sig till motvärn,
och efter övermänskliga ansträngningar lyckades de slå ned upproret,
köra ut de upproriskas ryska medhjälpare, befria sitt land och
återställa ordningen. De togo icke och kunde givetvis icke alltid taga
i med silkesvantar. Då vaknade de svenska »idealisternas» samveten,
då upprördes man på samma håll, som nyss stillatigande åsett de
begångna ogärningarna, då började veklagan över »rättvisan i Finland».
Att en var som på ett eller annat sätt deltagit i eller understött den
revolutionära kuppen dock var och visste sig vara en
upprorsma-kare och högförrädare, det spelade icke någon nämnvärd roll för
dessa »idealister». Att behandlingen av de röda fångarna ej sällan blev
strängare än det omedelbara behovet krävde och lagen
nödvändiggjorde, må med beklagande medgivas. Författarens uppgifter i denna
del hava likväl från kompetent håll förklarats vara i betydande mån
överdrivna. Om emellertid övergrepp förekommit, vore det då
orimligt, att författaren och hans meningsfränder visade en bråkdel av
den förståelse inför lägets svårigheter och frestelser som de lagt i
dagen ifråga om de röda?
Varnad av erfarenheterna från 1918 om att bolsjevikiskt tal
verkligen kan vara lika farligt som det låter, har den finländska
statsmakten sedermera icke velat tolerera något kommunistiskt parti inom
sina gränser. Kommunisterna vilja omstörta samhället och införa
proletariatets diktatur. De taga order från utländsk makt, den
moskovitiska internationalen. Det synes följaktligen icke underkastat
tvekan, att detta samhällsfördärvliga parti, oberoende av alla mer
eller mindre förtäckta programformuleringar, är av landsförrädisk
natur. Detta veta också partiets medlemmar. Härvarande ryska organ
sticker heller aldrig under stol därmed.
När Finlands statsmyndigheter även efter det röda upproret med
till buds stående medel bekämpat kommunistiskt landsförräderi, så
är detta ett led i dess strävan att värna landets frihet och
oberoende. Huruvida de strafflagsparagrafer myndigheterna åberopat
och de maktmedel, som de därvid använt, alltid varit de lämpligaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
