Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Slaget vid Marne. Av Gustaf Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAGET VID MARNE 113
en vecka senare inträffade vid Aisne, men som denna gång måst
genomkämpas utan hjälp av de taktiskt starka ställningar och
de tillströmmande förstärkningar, vilka gjorde slaget vid Aisne till
ett gott remisparti för tyskarna.
Och hur skulle något annat vara möjligt? Om man
återvänder till läget den 5 september, så kan ju den tyska härens läge
betecknas endast med ett ord — det var paradoxalt. Man
frågar sig ovillkorligen, hur så skickliga strategiska räknemästare,
som de tyska generalerna dock under hela det följande kriget
visade sig vara, kunnat bringa sina trupper i ett så ogynnsamt
utgångsläge omedelbart före en avgörande strid. Ursäkter sådana
som att man överskattat tidigare framgångar, att kavalleriets
spaning under krig icke gav vad man i fred hoppats m. m. förslå
icke: v. Klucks marsch förbi Paris var faktiskt under för handen
varande styrkeförhållanden ett strategiskt missgrepp av första
ordningen, och de båda härför ansvariga, v. Kluck och hans
stabschef, general v. Kuhl, hava dock vid många andra tillfällen
lagt i dagen, att de sutto inne med ledareegenskaper vida över
det vanliga måttet. Felet måste därför ligga djupare.
I allmänhet försvara de tyska militärskriftställarna icke
obetingat frammarschen över Marne. Man förklarar, att det hade
varit bättre att blåsa »das Ganze halt» norr om Marne och norr
om Paris, att där avvisa eventuella franska motanfall samt med
från Lothringen överflyttade styrkor skapa en ny manöverarmé
utanför den högra flygeln. Allt detta är efterklokhet. Även om
en och annan, exempelvis generalstabschefen själv, efter
gräns-slagen oroade sig över frånvaron av vissa symptom, som eljes
bruka åtfölja större segrar — höga fångsiffror och stora
mängder krigsbyte —, så framgår det dock av så gott som alla
meddelanden, som härröra från denna tidsperiod, att hela hären
segerberusad rusade från etapp till etapp och att säkerligen ingen
hade vågat taga på sig ansvaret att hejda framryckningen, förrän
den kört fast sig mot en ogenomtränglig fiendemur. Slaget vid
Marne är sålunda i viss mån att betrakta såsom ödesbestämt.
Det var resultatet av femtio års utbildning i segerrusets tecken.
Femtio år, under vilka man vid snart sagt varje
utbildningsanstalt inom hären framställt det ovanliga såsom uppnåeligt för
varje befälhavare och satt föraktet för eventuella motståndare i
system. Utan sina fördelar var denna uppfostran icke. Den
åstadkom onekligen en fasthet och hårdhet i krigföringen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
