Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Läroböcker i folkhat. Carnegiefondens enquête om skolböckerna efter världskriget. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplagor spridda läseboken Jean et Lucie, en berättelse om
två små flyktingar från de krigshärjade provinserna, en formlig
Hannibalsed. Hon inskärper, att tyskarna förde kriget på ett
fasaväckande sätt och att deras ledares ogärningar
»applåderades ej blott av soldaterna, utan även av de civila tyskarna,
t. o. m. kvinnorna», och därpå fortsätter hon:
Glömmen ej detta, små fransmän! Att glömma det skulle vara en
förolämpning mot våra stupade, har man sagt. Det skulle också innebära ett hot för
framtiden. Det är farligt att somna med en orm vid sin sida, och Tyskland
har ljugit alltför mycket för att vi någonsin mera skulle kunna sätta tro till
dess ord.
En annan läsebok, La Lecture des Petits, av M. Fournier,
vilken 1922 hunnit spridas i 410,000 exemplar, slutar med en
rafflande beskrivning av bombardemanget mot katedralen i Reims
och låter därvid en mor undervisa sina små gossar i folkhatets
förpliktelser:
De respektera ingenting, de uslingarna. De ha dödat barn, kvinnor och
gubbar. De ha mördat sårade, de ha satt eld på husen i våra byar, de ha
bombarderat våra sjukhus och ambulanser, de rygga ej tillbaka för något brott,
när det gäller att tillfoga oss skada. — Inte sant, min gosse, sade min mor
till mig med en djup blick, du glömmer väl aldrig alla dessa brott? — Det
lovar jag dig, mamma.
Och för att dessa generaliserande anklagelser mot ett helt
folk riktigt skola innötas redan hos skolornas nybörjare
rekommenderas raderna här ovan som förskrift i välskrivning! Den
franska författarinnan frammanar med en vämjelse, som gör
henne heder, bilden av de hundratusentals småbarnen, som med
klumpiga bokstäver gång på gång nedskriva anklagelseorden:
»Tyskarna hava dödat barn ... de ha mördat våra sårade ...»
Varje dag skola sålunda »Frankrikes och Belgiens skolbarn
läraktiga och rysande inträda i krigets skräckmuseum». Ej blott
i ord, utan även i bild fyller man deras fantasi med zeppelinare
och giftgasanfall, barnarov, mordbrands- och plundringsscener.
Och draksådden skall vattnas med kommentarer av lärarna och
lärarinnorna, som i somliga av dessa böcker till vägledning fått
ett tillfogat frågeformulär, om vars beskaffenhet några
provstycken ge besked: »Varför massakrerade tyskarna civila? — Veta
vi med säkerhet, att tyskarna mördade sårade? — Vari ligger
det förhatliga i att använda levande människor som skydd mot
kulor?»
Ett sådant sätt att våldföra unga oskyldiga barnasjälar har
helt naturligt ej kunnat undgå att framkalla protester på
läraremöten och i pedagogiska tidskrifter. Författarinnan citerar från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
