Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 15. 6. 1925 - Demagogiens seger över försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 DAGENS FRÅGOR
förgiftades denna i och för sig tomma och sakligt intetsägande fras
med antydningar om att här skulle tagas något slags revansch för
tillkomsten av 1914 års försvarsbeslut. Stundom åter gjordes ett
försök att ge den ett ädlare innehåll, t. ex. genom statsministerns
förklaring orn det historiskt djupt berättigade i att »den fullmogna
svenska demokratien övertager ansvaret för det svenska samhällets
värnande», upprepad i ett senare yttrande om att »arbetarklassen nu
får övertaga ansvaret för samhällets trygghet och bestånd». Sådana
ord borde ju förplikta, och det må villigt medgivas, att avståndet
är ganska långt mellan dem och det fordom inom samma partiläger
populära slagordet» ej en man, ej ett öre». Om och när krig
skulle utbryta, betyder det emellertid försvinnande litet, om
det angripna landets försvarsanstalter tillkommit genom
»vänsterlösning» eller på annat sätt, och frånvaron av tillräckliga
försvarsresurser kan då ej uppvägas av några borgensförbindelser från
demokrati eller arbetarklass. Vad som då kräves är övade män och
dugliga vapen. Och ansvaret för vad som då saknas faller tungt på
dem, som genom direkt eller indirekt medverkan till skapandet av
en oduglig försvarsorganisation vållat bristerna, de må nu vid
gärningens begående ha inrikespolitiskt räknats som vänster eller höger.
Ej heller fritager dem demokratiens namn från det personliga
ansvaret för gärningen och gärningens följder. Skulle Sverige, vilket
ju ingen ansvarskännande svensk medborgare önskar, inom den nu
beslutade försvarsordningens livstid och vid i huvudsak nuvarande
europeiska maktförhållanden och politiska tendenser, utsättas för
krigets eldprov, så kan statsminister Sandler säkerligen ej påräkna
något förverkligande av sin vision i slutrepliken från regeringsbänken
om att »även förslagets motståndare skola erkänna, att det var gott,
att demokratien löste försvarsfrågan». Snarare skulle man i ett så
ödesdigert ögonblick kunna vänta ånger och samvetsoro från då
kvarlevande anhängare till 1925 års »vänsterlösning» av försvarsfrågan.
En dunkel känsla av detta slags eventualiteter har väl legat bakom
försöken, särskilt inom det förolyckade liberala partiets
försvarsned-rivande flygel, att vidga ringen av ansvariga för nedrustningen.
Tydligare framträder den i samtliga våra nedrustares iver att skildra
Europas utrikespolitiska läge såsom så utomordentligt gynnsamt, att
ingen allvarlig fara kunde tänkas föreligga för att den nya
försvarsorganisationen skulle behöva prövas i krig. Det torde vara under
åratal bedriven medveten eller omedveten demagogi på detta område
som mer än mycket annat vållat riksdagsbeslutet i försvarsfrågan.
På försvarsvänligt håll kan man här ej fritaga sig från ett drygt
medansvar genom att länge — säkerligen nästan undantagslöst i god
tro — ha inriktat hela försvarsagitationen på en enda krigseventualitet,
nämligen anfall i erövringssyfte mot Sverige från ryskt håll. Det hjälpte
ej, att världskrigets förlopp bevisade tillvaron av helt andra, vida
mera närliggande faror för Sveriges fred och oberoende. Inom breda
folklager hade redan den uppfattningen inrotats, att — om överhuvud
Sveriges fred kunde tänkas hotad — så vore det från en erövrings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
