Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 15. 6. 1925 - Englands inträde i världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 301
sina förbindelser med Ryssland bli kastat i ett krig och man frågade
sig, varför England skulle låta sig dragas in i en konflikt, som det
ansett farlig och därför aktat sig för att taga befattning med. I
parlamentet voro meningarna mycket delade. De konservativas ledare
Bonar Law, som stod i livlig förbindelse med Grey, förklarade i
slutet av juli, att han var osäker om stämningen inom sitt eget parti.
Endast om Belgiens neutralitet kränktes, skulle man enhälligt förorda
krig. I liberala kretsar var man ännu mera obestämd. Grey gjorde
intet för att motarbeta den krigsfientliga stämningen. För honom
framstod det som en nödvändighet, att ett inträde i kriget skulle fordras
av en enig opinion och att, om en sådan icke funnes, det vore bättre
att hålla sig utanför striden. Landet finge icke drivas in i ett stort
krig, under det att en krigsvänlig grupp motarbetade en krigsfientlig.
I detta låge, då två grupper stodo emot varandra och mellan dem
även funnos många odeciderade, fanns det, säger Grey, icke någon
möjlighet för kabinettet att binda landet. Först när den belgiska
frågan blev klar, blev den engelska ståndpunkten också given.
I detta i korthet här skisserade resonemang ger Grey en nykter
och kylig sammanfattning av det officiella Englands hållning under
förberedelserna till världskriget. Men han döljer å andra sidan icke
sin egen personliga mening, som tydligt går ut på att även om den
belgiska frågan icke blivit det skäl, som i ett slag enade de stridiga
uppfattningarna i England och gav en säker majoritet åt krigsivrarna,
England knappast kunnat förbli åskådare. Han framhåller sitt starka
intresse för utvecklandet av det genom ententeavtalet 1904 grundade
goda förhållandet till Frankrike. Han ser detta lands politik i den
bästa dager. Han anser, att Frankrike gjorde allt för att undvika
kriget. Revanchetanken finner han så småningom utplånad ur det
franska folkets, om också ej dess regerings föreställningsvärld, och
han tillmäter det skräckfyllda minnet av 1870 stor betydelse såsom
eggande till farhågor för något ännu mera fruktansvärt. Den fara,
som hotade Frankrike, kom naturligtvis från dess östra granne, vars
avsikter och maktresurser behandlas med stor respekt. Vänskapen
med Frankrike får för Grey redan från början en skarpt tyskfientlig
karaktär. »I varje kris ända från 1905», skriver han, »hade Tyskland
underrättats om att, enligt min uppfattning, vi i händelse av krig
skulle indragas däri på Frankrikes sida.» Marockokrisen 1905
medförde den första utbyggnaden av ententen. Vid sin utnämning till
utrikesminister fann Grey, att utvecklingen i denna riktning var i
full gång. Redan under hans företrädare, lord Lansdowne, hade
planer på militär samverkan mellan England och Frankrike både
till lands och sjöss diskuterats. Direkta förhandlingar hade ägt rum
mellan franska och brittiska marinmyndigheter. Frågan om
samverkan mellan lantstridskrafter hade dittills endast dryftats genom
förmedling av Times’ militäre medarbetare, den i dagarna avlidne överste
Repington. Grey hade intet emot en fortsatt diskussion och medgav,
att även de lantmilitära planerna skulle få dryftas direkt mellan
franska och engelska myndigheter. Intet löfte om understöd i krig gavs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
