Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Jules Romains, romanförfattare och psykolog. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULES ROMAINS, ROMANFÖRFATTARE OCH PSYKOLOG 345
bilderna, men avgjort grundar sig denna övertygelse på ett
allmänmänskligt faktum: att människan såsom något gudomligt
hyllar och böjer sig för sina egna skapelser, och att den
andliga atmosfär, som människan både såsom individ och såsom
»animal sociale» själv omger sig med och som egentligen är en
projektion av hennes eget inre, retroaktivt inverkar på henne.
Jag märker, att jag i min utläggning av Romains’ polyteism
visar en tendens att betrakta människan individuellt och avlägsnar
mig från författarens totalism, men det beror nog delvis på att
hans unanimism är ensidig. Dock har denna ensidighet sitt
stora berättigande som reaktion mot den motsatta ytterligheten:
att den enskilde betraktas som något från yttervärlden och andra
personer absolut avgränsat.
Vida mera lättfattlig är unanimisnaen i Jules Romains’ romaner.
Här kunna blott behandlas två böcker, som bilda en effektfull
kontrast, dock inte så mycket i fråga om ämnesval som genom
sin högst olika halt. Den ena, Les copains, beröres mera
flyktigt, den synes mig obetydlig men pretentiös och har blivit
översatt (under den något tungrodda titeln De sju
stallbröderna); den andra kräver en mera intensivt ingående
behandling, då den är ett betydande verk. Det är romanen Mört de
quelq^un.1 Båda dessa verk äro dock trots sin olikhet frukter
av samma unanimism.
I Les copains skildras nämligen »en grupp», närmare bestämt
ett lag av sju sinsemellan innerligt förenade medbröder i Bacchus,
och deras köpenickiader i några värnlösa franska småstäder,
vilka, om man nu får och kan tro författaren, skulle vara
synnerligen lätta att dupera. När man läser Les copains, får man
ideligen föreställningen om att man vandrar i ett galleri
moderna tavlor av det slag, som uttömmande kan betecknas med
en »—ism». Man tänker aldrig på att skribenten författar, än
mindre diktar, men ständigt på hur han »kubikerar» (ordet har
jag lånat från ett föredrag av Georg Pauli). Denna tendens att
schematisera och stilisera förstärkes också därav, att författaren
ser människor och ting genom sina sju kumpaners temperament
för vilkas sällhetsdruckna ögon proportionerna förändras och
de små linjerna suddas ut under rusets suveräna inflytande.
Liksom inför viss konst, som ännu i går var modern, ställer man
1 Sedan detta först skrevs, innan Jules Romains ännu var allmänt känd,
har Mört de quelqu’n blivit översatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
