Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 9. 1925 - Mosulkommissionens betänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DAGENS FRÅGOR
mest givande oljekällorna (om dem veta de oinvigda dock ännu rätt
litet) skulle vid en sådan delning stanna på Iraks område.
Betänkandet slutar med att för alla lösningsalternativen rekommendera
amnesti, minoritetsskydd (helst under uppsikt av ett ombud för
Nationernas förbund) och ömsesidiga lättnader i handel och samfärdsel.
I detta skick lades Mosulkonflikten på rådsbordet, varvid Turkiets
ombud, trots direkt uppfordran, vägrade återupprepa Fethi bejs i
fjol avgivna förklaring om oförbehållsamt godtagande av rådets
utslag. Å Englands vägnar avgavs däremot en ny sådan förklaring,
varjämte meddelades, att England gärna ville förlänga fördraget med
Irak, men ej kunde binda sig för så lång tid som 25 år. En
underkommission, bestående av Sveriges, Spaniens och Uruguays
rådsombud tillsattes för att förbereda rådsutslaget. Dess betänkande kom
emellertid endast att utmynna i ett uppskovsförslag jämte ett
förordande av att Haagdomstolen under tiden skulle åtspörjas i ett
par »legala punkter». Den ena av dessa gällde frågan om
rådets uppdrag enligt Lausannefredens artikel 3 moment 2. Denna
är — som i denna tidskrift tidigare påpekats — något vårdslöst
formulerad. Först talar den om att tvisten »skall hänskjutas till
Nationernas förbund», vilket tyckes innebära möjligheten av ett
medlingsuppdrag. Men i fortsättningen talas om förbundets »beslut»
(»décision») om gränsen mellan Turkiet och Irak, och på sista raden
träffas en provisorisk status-quo-bestämmelse om »de territorier,
vilkas slutliga öde kommer att bero på detta beslut» — något som
ju tyder på att rådets funktion tänktes bli ej medlarens, utan
skiljedomarens. Ännu tydligare blir detta, om man i turkarnas röda bok
läser protokollen från rådsmötet i Geneve i september 1924. Då
sökte Fethi bej först svänga sig med förbundsaktens artikel 15, som
talar om medling, men då lord Parmoor gick på skiljedom och på
förhand utlovade godtagande av dess utslag, meddelade Fethi bej
på rådsrapportören Brantings bestämda fråga, att »på denna punkt
förefanns ingen meningsskiljaktighet mellan hans regering och den
brittiska», och i den även av Fethi bej biträdda enhälliga
rådsresolutionen konstateras, att »brittiska och turkiska regeringarna på
förhand förbundit sig att acceptera rådets beslut i den fråga, som
det fått sig förelagd». Detta är ju klara verba, och Ruchdi Tewfik
bej har mot dem endast kunnat framföra en långsökt antydan om
att denna utfästelse ej vore giltig, innan den ratificerats av
nationalförsamlingen i Angöra. Den andra frågan till Haag gäller om
rådsbeslutet behöver vara enhälligt och om de intresserade parterna därvid
ha rösträtt. Frågan sammanhänger med att turkarna grävt fram ett
yttrande av lord Curzon i Lausanne den 23 januari 1924 om att
»beslutet i rådet, vari turkiska regeringen blir representerad, bör
fattas enhälligt, och sålunda kan intet avgörande träffas utan dess
samtycke». Sir Gilbert Murray har påpekat, att Gurzon härvidlag
förbisåg andra bestämmelser i förbundsakten och därför utlät sig en
smula vilseledande — vid rådsbeslut i internationella tvister
medräknas ej parternas röster. Härvidlag torde Curzons genanta lapsus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
