Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Kristendomens urhistoria. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 417
Bergerac hos Rostand; bägge höllo sin panache lika högt. Detta är
inte längre smaklöshet; det är rena och klara blasfemien.
Striden är visst dess bättre avblåst nu, och prof. J. L. Heibergs
nyligen utkomna bok om Jesus och urkristendomen lär inte komma
bråket att blossa upp igen. J. L. Heiberg är visserligen gammal
stridskamrat till Brandes och delar av fullaste hjärta dennes känslor
gentemot kristendomen; men evangelieforskningen råkar vara en
specialdisciplin inom den klassiska filologien, och Heiberg är en av samtidens
allra mest betydande klassiska filologer; hans sammanfattande
framställning av den moderna nytestamentliga forskningens viktigaste resultat
är präglad av strängaste vetenskapliga vederhäftighet. Den har
följaktligen hittills väckt föga uppmärksamhet; den är alltför illa
tillrättalagd för journalistiskt begåvade apologeter.
Heiberg betonar själv i företalet, att hans skrift inte kan kallas
populär; den kräver medarbete av läsaren, måste studeras med
pennan i hand och Nya Testamentet uppslaget — helst den grekiska
texten, ty Heiberg bygger självfallet direkt på denna och diskuterar
den ofta ord för ord. För övrigt torde det överhuvudtaget vara svårt
att oförvillat följa med filologiens metodiska evangeliekritik, om man
är bunden vid den svenska översättningen. Dess av kyrkan
sanktionerade ordalydelse är för oss allt sedan barnaårens
kristendomsundervisning och kyrkobesök alltför intimt associerad med så starka,
grumlande affekter som vördnad, hat eller beggedera på en gång; utan vår
vetskap, kanske mot vår vilja, förblir barndomens Heliga Ord för oss
städse numinosum et fascinosum. Fri utsikt in i evangeliets värld får
man först ansikte mot ansikte med de nytestamentliga auktorernas
stammande vulgärgrekiska, full av otympligheter och barbarismer,
prydd med stilblommor från tidens billigare religiösa retorik, späckad
med underligt missförstådda och malplacerade citat ur judendomens
heliga skrifter; men när denna stil, som hos Paulus, bäres upp av
en stark personlighet eller som oftast i evangelierna, ödmjukt
underordnar sig det stora, som skall berättas, kan den i all sin torftighet
nå över det sublimas tröskel.
Sådan ter sig urkristendomens förkunnelse och Jesusordens
infattning, så ser den text ut, som i föreliggande arbete blir föremålet för
prof. Heibergs filologiska kritik. Bokens stil är äkta Heibergsk,
avsiktligt kärv och torrt saklig, men laddad av disciplinerat patos; planen
är klar och överskådlig, fast boken nog skulle varit bekvämare att
använda, om den försetts med kapitelrubriker, innehållsförteckning
och register över citerade textställen. Först ges, i anslutning till
rikhaltiga och väl valda exempel, en källkritisk analys av de tre
synoptiska evangelierna; så sammanställas de säkra data i Jesu liv till en,
givetvis fragmentarisk, biografi, till vilken sluter sig en karakteristik
av Jesu personlighet och förkunnelse. Det gamla problemet, huruvida
Jesus själv identifierat sig med Messias, diskuteras, och det skildras,
hur urförsamlingens Messiastro, som skakats i sina grundvalar vid
Jesu död, ånyo spirar upp och näres av uppståndelsevisioner. Paulus’
liv och lära får en utförlig framställning, och den lilla innehållsmät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
