Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Kommunalarbetarstrejkerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 DAGENS FRÅGOR
vara — till hans lika välbefogade som försiktigt framförda maning
till »arbetarna i samhällets egna företag» att »ha en verkligt stark
känsla av att företagaren är ett samhälle, som är allas, sålunda även
deras eget» och att ihågkomma att »någon privilegieställning icke
kan tillerkännas dem, som arbeta i samhällets företag och att
gruppintressena måste, var de än finnas, underordnas de allmänt
medborgerliga». Detta är lika sant, som det är sagt, men med dylika
allmänsanningar kommer man visst icke problemet närmare in på
livet.
Dess kärnpunkt ligger däri, att kommunerna tvingats att gent emot
arbetarna intaga samma ställning som enskilda arbetsgivare, under
det att de i den ställningen ej alls ha samma maktmedel som den
enskilde arbetsgivaren har, stödd på sin organisation. På samma
gång måste de upprätthålla samhällsfunktioner av delvis annan art än
den enskilde arbetsgivarens, vilket gör deras underlägsna ställning
gent emot de i deras tjänst anställda arbetarna dubbelt betänklig ur
samhällssynpunkt.
Kommunernas svaga ställning vid sina mellanhavanden med
arbetarna beror i ej ringa grad just på den sistnämnda omständigheten.
En kommun kan icke gärna tillgripa lockoutens vapen; den måste
i vad på den ankommer söka hålla för samhället viktiga
verksamhetsgrenar i gång. I varje fall är det otänkbart, att kommunala
verk i en stad skulle stoppas enbart i syfte att hjälpa en annan
stad, som råkat ut för något övergrepp från
Kommunalarbetarförbundets sida. Kommunalarbetarna återigen, som äro stramt
organi-sarade i en central organisation, behöva icke genera sig, och göra
det sannerligen heller icke. Utan annan risk än en partiell konflikt
av relativt ringa omfattning, åtminstone så länge det ej gäller
Stockholm eller Göteborg, vilken det betyder mycket litet att finansiera
ur förbundskassorna, kan Kommunalarbetarförbundet sätta in sina
stötar precis var det finner det lämpligast. Sedan åberopas de vunna
resultaten vid senare förhandlingar med andra städer, där man
finner det rimligt och framför allt bekvämt att gå med på vad man
på andra håll ansett sig kunna acceptera. Skulle återigen en stad
i så fall sätta hårt mot hårt, jå, då blir dess position försvagad
icke blott genom de obehag för vilka den utsätter en lättretad allmänhet
utan också genom att med säkerhet av arbetarpressen och med all
sannolikhet av D. N. och dess gelikar framhållas som i högsta grad
oresonlig, eftersom man ej velat gå med på, vad andra städer funnit
»riktigt och rättvist». Att metoden att på detta sätt såga sig fram
till allt fördelaktigare positioner blivit mycket populär inom
Kommunalarbetarförbundet kan man därför väl förstå.
En städernas arbetsgivarorganisation — en sådan finnes sedan en
del år tillbaka i Svenska Städernas Förhandlingsorganisation — måste
redan på denna grund, på grund av omöjligheten att bjuda
motparten ett verkligt effektivt hot om arbetsinställelse, få en skäligen
platonisk karaktär, åtminstone i jämförelse med de enskilda
arbetsgivarföreningarna. Den får nöja sig med att söka samla städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
