Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Dagens frågor 26. 10. 1925 - Avtalen i Locarno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 437
tokollets tillkomst och dess snabba förpassande till hävdagömmorna.
Lord Grey of Fallodon, som dock tillhör den optimistiska flygeln bland
nutida statsmän, har också funnit klokheten bjuda att i ett
beaktansvärt tal i Swansea varna för »överentusiasmens fara, vilken består i
att den stundom leder till reaktion, till cynism, något betydligt värre
än för mycken entusiasm». Genom att tro, att för mycket redan
ernåtts, blottställer man sig för reaktionen, att för litet tro på vad
som uträttats. Denna sin tes tillämpade lord Grey på Locarno i så
måtto, att han nöjde sig med att i konferensresultatet där se »något
som planterats och som i sig hade möjligheten att växa upp till ett
stort träd, under vars skugga i framtida år alla de nationer, som
hade del i Locarnofördragen, skulle kunna finna tillflykt och
försäkran om trygghet». Än så länge var det emellertid en ny planta, dess
rötter behövde tid på sig för att få fäste i den internationella marken
och riskerade till dess att ryckas upp genom någon mellanfolklig
välvning, att skadas genom kalla misstroendevindar bland folken eller
frostbitas av intriger och misstänksamhet från någon av de regeringar,
som deltagit i uppgörelsen. Främst behövdes därför mycken
omvårdnad om den späda plantan från regeringarnas sida för att man skulle
få ut fulla måttet av de välgörande följder uppgörelsen kunde
medföra. Tvivelsutan är detta det riktigaste sättet att uppfatta vad som
skedde i Locarno. Där togs ett betydelsefullt steg framåt mot bättre
mellanfolkliga förhållanden i Europa, där infördes i förhandlingarna
mellan segraremakter och besegrade en ny jämlikhetens och
samarbetesviljans anda, men allt detta var dock ej ett fullt genomfört
omslag i makternas förhållande till varandra — det var, som
Strese-mann med instämmande av Chamberlain yttrade, »en begynnelse»,
och det mesta kommer an på den ännu svårberäkneliga fortsättningen.
Begynnelsen var emellertid god. På de allierades sida hade man
konsekventare och, är det väl tillåtet att hoppas, mera oåterkalleligt
än vid något föregående tillfälle lagt bort de stötande diktatorslaterna
och ultimatumsfasonerna. De allierade stormakternas sändebud i
Berlin följde av Luther och Stresemann till tåget, när färden till
Locarno anträddes, en hövlighetsbetygelse av det slag, varmed tyska
regeringsmedlemmar just ej blivit bortskämda från de allierades
sida sedan fredsslutet. Och i Locarno bodde de förhandlande
parterna visserligen långt ifrån varandra i skilda hotell med till en
början mycket obetydlig inbördes förbindelse mellan de officiella
sammanträdena, men småningom tinade vederbörande upp »socialt»; Briand
hade ett långt samtal mellan fyra ögon med Luther i ett av dessa
»värdshus vid vägen», som det är så gott om vid Lago Maggiores
stränder, och »stora framsteg» rapporterades efter en gemensam
utflykt på sjön. Även de officiella förhandlingarna fördes denna gång
i sådana former, att ingen på dem kunde märka, att de nationer,
vilkas representanter här möttes, någonsin varit i krig med varandra.
Vid den »historiska frukost», som »Föreningen av tidningsmän vid
Nationernas förbund» gav för förhandlarna, höll Chamberlain svarstalet
»på begäran av rikskansler Luther och övriga kolleger». I och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
