Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Konservativ politik. Av Ivar Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 . IVAR ANDERSON
ter utstakas dock icke i de officiella partiprogrammen, där det
gäller att pressa in så mycket som möjligt i allmänna ordalag,
som kunna godtagas av partiets olika element. Jag tror icke
heller mycket på skrivbordsprogrammen, som äro resultat av
politiska teoretieis lärda mödor. Programmet kan ej i alla sina
detaljer på förhand utstakas; det måste växa fram med
uppgifterna. Intresset i högerkretsarna måste oavlåtligen inriktas på
att tillämpa den konservativa uppfattningen på de ständigt nya
uppgifterna. Som ett bidrag till diskussionen härom äro
efterföljande rader avsedda. Utan att närmare gå in på frågan om
konservatismen som allmän idériktning skall jag först i allra
största korthet antyda några principiella synpunkter, från vilka
jag ser en nutida svensk konservativ politiks uppgifter.
Dessa synas mig väsentligen ligga i återuppbyggandets linje.
När de europeiska kulturfolken söka räddningen ur den
nuvarande krisen, måste de gå tillbaka till de källor, ur vilka
generation efter generation hämtat krafter till samhälleligt arbete. Då
en fast statlig organisation är förutsättningen för all kultur,
måste de sträva att återställa den statliga auktoriteten och
återskänka regeringsmakten fasthet. Den politiska demokratismen,
som bygger på Rousseaus dogm om den ofelbara folkviljan,
har icke skapat garantier för statsintressenas behöriga
tillgodoseende. Den har berövat massorna tron på de gamla
auktoriteterna, men den har icke givit dem några nya i stället.
Demokratiens lagstiftande på måfå eller för främjande av mål, vilka
ligga utanför en objektiv social rättvisas och de samhälleliga
ordningsbehovens råmärken, hotar att utplåna all respekt för
lagens helgd. Man har icke velat inse, att en begränsning av
de statliga uppgifterna är nödvändig för att staten skall kunna
nöjaktigt fylla sina elementära plikter. Sedan man länge
begagnat upplösningens makter i kampen mot den bestående
samhällsordningen, ha demokratiens politiska verkställare svårt att
tämja dessa krafter till lydnad under »folkviljans»
institutioner. Det är icke endast näringslivet, som lider av den rådande
osäkerheten. Den enskilde medborgaren finner njutandet av
sin oinskränkta politiska frihet i hög grad grumlat av en
osäkerhetskänsla, vars verkliga orsak han ej förstår. Det återstår
ännu för demokratien att skänka honom förtroende till den nya
statsformen och respekt för dess auktoritet. Utan dessa kan
intet rättssamhälle bestå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
