Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Bevingade ord och slagord. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 LITTERATUR
sitt förfogande, är urvalet ju alltid en vansklig sak, och att ställa alla
anspråk till freds måste från början betraktas som omöjligt. Quot
homines, tot sententise — denna av författaren själv anförda sats har
sin fulla tillämpning även på hans eget arbete.
De avdelningar, som omfatta de moderna språken, bära tydligt
vittnesbörd om att författaren under det senaste upprörda decenniet
varit verksam som aktiv journalist. Man återfinner nämligen i hans
samling ett mycket representativt urval av slagord och vändningar
från krigsåren, samtliga vederbörligen kommenterade. Här som för
övrigt hela arbetet igenom låter författaren sina personliga
åskådningar och intressen framträda på ett tämligen oförblommerat sätt,
något som visserligen strider en smula mot verkets lexikaliska
anläggning men som i gengäld förlänar framställningen en mera livfull
ton än vad man i regel är van att möta i uppslagsböcker. Att objek
tiviteten här och var får sitta emellan må medgivas, men därom är
egentligen intet ont att säga. Arbetet har därigenom blivit på ett
helt annat sätt läsbart än om det blott bestått av rent faktiska
upplysningar; det är icke blott lärorikt utan även fängslande och
medryckande, vilket knappast torde kunna sägas om något annat verk i
samma genre.
Det kan av helt naturliga skäl ej komma i fråga att här ingå på
någon mera detaljerad diskussion av de historiska upplysningar
författaren fogat till sina citat. Endast ett par enskildheter, om vilka
skilda meningar kunna framställas, må i korthet beröras. Främst
gäller detta citatet Rosa rörans bonitatem, vilket författaren återför
på en dikt av Venantius Fortunatus. Varifrån denna uppgift
härstammar har jag ej lyckats utröna, och om den är riktig torde få anses
ovisst. Åtminstone har jag i Leos upplaga av Venantius Fortunatus
(i Monumenta Germanise historica, Auctores antiquissimi, tom. 4)
förgäves sökt den anförda raden, ehuru den ej borde vara svår att finna,
då ju Venantius Fortunatus dikter till ojämförligt största delen äro
skrivna på hexameter och blott i ett par fall på rimmad vers. Vad
som emellertid under alla omständigheter bort framhållas är att den
citerade raden utgör början av Nicolaus Hermannis sköna
Birgittahymn, vilken som bekant tillhör det främsta som vår medeltida
latinska poesi åstadkommit. En hänvisning i denna riktning skulle
väl förtjäna sin plats i den under utarbetning varanda andra delen
av Langlets arbete.
Vid ordet Gallimatias hade man gärna sett en hänvisning till den
fyndiga tolkning, som Axel Nelson för ett par år sedan framlagt i
festskriften till professor Persson. Om denna också ej kan göra
anspråk på att betraktas som avslutande, så verkar den likväl vida mera
sannolik än alla tidigare tolkningar. Nelson förklarar ordet som ett
derivat av ett från 1500-talets studentslang härrörande kompositum
galli//a$£«, egentl, stridstuppsvetenskap, i överförd bemärkelse
disputa-tationsraseri och slutligen beteckning för den invecklade och abstrusa
vokabulär, som kom till användning vid de akademiska disputationerna.
För en nordisk läsare ligger associationen med Erasmus Montanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
