Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 11. 1925 - En antisemitismens härold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 499
Det var ett mångsidigt missnöje, som låg till grund för detta
beslut. Han hade funnit många fel i den tyska politiken och det tyska
samhällslivet, och det var mängden av sjukdomsföreteelser, som han
tillskrev skulden för det militära nederlaget. Ett flertal spårar han
tillbaka långt in i fredstiden: en sedlig förslappning, vinningslystnad,
avsaknad av bärande politiska mål, ansvarslöshet och feghet hos
den institution, som i främsta rummet skulle förkroppsliga rikets
styrka, riksdagen, »denna tyska nationens och tyska rikets dödgrävare»,
vilkens partipolitiska machinationer och teoretiska doktriner kostat
millioner tyskar livet eller hälsan. Och pressen! Hur hade icke den
drupit sitt gift i den tyska folksjälen, undergrävt statsmyndigheternas
auktoritet och uppfostrat folket till eländig sedeslöshet. I främsta
rummet vänder Hitler sig mot det judiska inflytandet, som under
sken av yttre anständighet och objektivitet så småningom blivit
mäktigt icke blott i de marxistiska kretsarna utan också i vidsträckta
borgerligt radikala. Röra sig hans politiska betraktelser i stort sett
på mycket allmänna och negativa banor, så blir han strängt positiv,
när han kommer in på judefrågan. Mot judarna predikar han en
oförsonlig kamp, och det är genom dem han främst funnit sin
uppgift: kamp för den tyska nationens återupprättelse.
Redan i Österrike hade han giort bekantskap med judefrågan. Den
hade spelat en betydelsefull roll för såväl den kristligt-sociala
rörelsen som för alltyskarna. Den förra hade visserligen till förmån för
den religiösa frågan ställt den ömtåliga rasfrågan i bakgrunden, men
alltyskarnas antisemitiska karaktär var klart uttalad. Skada blott att
borgmästare Luegers för staden Wien så upplivande verksamhet icke
kunde komma fullt till sin rätt, då partiet i sin vällovliga
nationalism icke förstod sig på att vara tillräckligt socialt för att vinna de
breda lagren, utan slösade bort sina krafter på parlamentariska fejder
och saknade den koncentration i mål och medel, som skulle ha
kunnat medföra ett stort resultat. I Tyskland kom Hitler i beröring
med judefrågan i ny form. Här var det hans krigserfarenheter, som
blevo bestämmande för hans åskådning. Stämningen vid fronten var
till en början förträfflig. Under de med tiden allt mera ökade
svårigheterna fick den känna på svåra påfrestningar. Fiendernas
propaganda, som var oändligt överlägsen den tyska, gjorde märkbara
intryck. De fientliga flygbladen utnyttjade skickligt ömtåliga förhållanden.
Redan 1915 märktes sålunda bland bayrarna en viss misstämning
mot Preussen. Agitationen motverkades icke. Hemlandet svek i fråga
om det psykologiska stöd, som trupperna hade behövt. Klagovisorna
i breven från soldaternas kvinnliga anförvanter hade en olycklig
inverkan, som ytterligare stegrades vid soldaternas kortvariga besök
hemma, där de fingo göra bekantskap med en vid fronten icke
märkbar moralisk förslappning, i vilken fegheten blandade sig med
hopplösheten. På sitt sjukhus borta i Pommern fick Adolf Hitler i
fullständig passivitet följa såväl återtågets som revolutionens
förödmjukelser. Var ansvaret för dessa händelser var att söka var han
ej tveksam om. Han fann också i den omständigheten att den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
