Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Produktionens reglering som medel mot arbetslöshet. Av Gösta Bagge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 GÖSTA BAGGE
Den ifrågasatta produktionsregleringen innebär sålunda att stat
och kommun för arbeten av ovan avsett slag göra upp ett
arbetsprogram, sträckande sig exempelvis över tio år, och fördela dessa
arbeten planmässigt över perioden ifråga med hänsyn till
konjunkturerna. Sådana översikter över blivande arbeten för en
tioårsperiod förekomma redan nu; så har varit fallet t. ex. inom
Järnvägsstyrelsen (ehuru riksdagen där slagit ihjäl
pl^nmässig-heten genom sin olämpliga anslagspolitik). I Stockholm ha
också sådana översikter förelegat. Någon praktisk omöjlighet
för dylika arbetsprogram föreligger alltså alldeles icke.
Besvärligheterna komma först, när det gäller att fördela anslagen,
men här äro de också, som redan visats, desto större. En
central ledning med tillräckliga insikter om konjunkturläget och
tillräcklig auktoritet är bl. a. för detta ändamål nödvändig, och
den är icke lätt att åstadkomma.
Det är givetvis svårare att få programmet genomfört i fråga om
kommunerna med deras självstyrelse än för statens verk. Men
genom den kontroll som Kungl. Maj:t har över den kommunala
lånepolitiken, bl. a. över formerna för låns upptagande och
amortering, borde en enhetlig ledning också här kunna åstadkommas.
Skulle finansieringen anses böra ta formen av fondering i förtid,
kräves härtill som bekant en ändring i
kommunalförordningarna, som länge varit ifrågasatt, och denna större frihet för
kommunen att fondera torde även ur andra synpunkter likaledes
bliva underkastad central kontroll. Att genomdriva programmet
för statens verk borde givetvis vara enklare; här är det
riksdagen, som bör lägga sin anslagspolitik så, att den elastiska
budgeten blir normgivande.
Även de offentliga subventionerna böra läggas efter samma
program. Allt vad som ovan sagts om de av det allmänna direkt
bedrivna arbetena gäller nämligen jämväl beträffande statens
och kommunens subventioner till enskilda.
Redan det tidigare skisserade minimiprogrammet skulle ha
en avsevärd betydelse, ej minst på grund av sin uppfostrande
innebörd. Har man en gång vant vederbörande vid att bedriva
sina arbeten och sin finanspolitik ur dylika synpunkter, blir det
sedan lättare att gå vidare.
Och komma en gång stat och kommun att planera sina
arbeten i syfte att motverka konjunkturväxlingarna, kan det hända,
att man också inom enskilda företag kan finna det riktigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
