Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - »Et enestaaende arbeide». Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 551
tar sig utlopp i skildringen, sättande ögat intill nyckelhålet på
sängkammardörren. Men nog är det underligt, att just
familjetraditionens »frimodighet» härutinnan även för vetenskapliga kritiker kunnat
gälle som »ett godt og sikkert tegn» på dess äkthet.
Att denna verkligen enastående affär än en gång bringas på tal
sker icke utan given anledning. Sporrad av framgången, har
nämligen hr Gr0nvold i dessa dagar framlagt en ny del av sin krönika,
omfattande tiden 1800—1900. Förlaget skyltar med ett vältaligt urval
ur den panegyriska skörden från i våras; allmänheten skall
uppenbarligen bibringas den uppfattningen, att jämväl fortsättningen —
som utan tvivel håller vad början lovade! — är någonting lika
ojämförligt i fråga om förtjänst. Att de citerade recensenterna godmodigt
fmna sig i en sådan åtgärd är dock ägnat att väcka förundran.
Även för norsk publik äro nämligen bevis framlagda, som tillåta
alla nödiga slutsatser om arbetets rätta karaktär och om hr
Gr0n-volds arbetssätt, sedan en norsk personhistoriker, byråchefen kapten
C. M. Munthe, ägnat släktkrönikan en man kan gott säga nedgörande
detaljgranskning.
Munthes i fyra stora artiklar genomförda kritik, publicerad redan
i början av april i Morgenbladet men icke tillgänglig för
undertecknad vid nedskrivandet av uppsatsen i Personhistorisk Tidskrift, gör
genom sina upplysningar definitivt slut på alla förmildrande
tolkningar. Det visar sig först och främst att de av Gr0nvold vitt och
brett omordade skriftliga uppteckningar, som näst den muntliga
»traditionen» ta största utrymmet i hans skildning, icke existera. Munthe
infann sig nämligen hos författaren och begärde att få se ett enda
prov; denne föll då med ens tillbaka på vad han muntligen erfarit
av den sista av de tolv minnesgoda damerna, bortgången för
närmare femtio år sedan. »Slik har tante Lisa fortalt mig det», sade
han. »Ogsaa i det av Dem benyttede gammeldagse sprog?» fortfor
hr M. »Jå», svarade G., »just slik!» Enbart detta meddelande borde
egentligen göra varje fortsatt sysslande med affären onödigt. Farväl,
prof. Bull, med våra förhoppningar om att få se enkannerligen fru
von Reichweins uppteckningar i en vetenskapligt tillfredsställande
edition! Men Munthes undersökningar uppdagade nästan ännu mer
graverande omständigheter i fråga om krönikörens metod. Han rör
sig i stor utsträckning med »verificerede afskrifter» av överstelöjtnant
Hirsch’s förteckning över danska och norska officerare intill 1814 i
Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Det visar sig nu, att i dessa
avskrifter, som av Gr0nvold skänkts till norska riksarkivet,
förekommer en mängd tillägg och »rättelser» av dennes egen hand. Munthes
detaljgranskning ledde på en hel rad punkter till de märkligaste
upptäckter. Den Otto Marquard Gr0nvold, vilken under romantiska
omständigheter skall ha stupat vid Malplaquet 1709, uppvisas till full
evidens aldrig ha existerat, ändock Gr0nvold in extenso citerar
inskriften på en till hans ära rest fastän numera försvunnen
minnespelare. Effekten av korrekturläsningen blir understundom rent
humoristisk; släktkrönikan talar t. ex. om fru Karen Holters häftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
