Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Den gamla goda brukstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 DAGENS FRÅGOR
för skedet 1870—1924, är den brokiga mångfalden slut och ersatt av
några få stora anläggningar.
Väl veta vi, att bakom denna märkliga förskjutning ligga den nya
tidens större effektivitet och rationellare beräkning. Men vi veta
också, att omläggningen varit dyrköpt. Det var icke endast en inre
nödvändighet, som låg bakom de många småföretagens glesa
lokalisering, det var en systematiserande och detaljreglerande förvaltning, som
nästan till karikatyr överdrev en i sig naturlig tendens — liksom
den också halvt omedvetet skapade förutsättningarna för det
hänsynslösa utnyttjande av det svenska järnets monopolställning, som
gjorde det möjligt för småföretagen att bestå och spred välmågans
och den trygga bärgningens skimmer över vår klassiska brukstid.
Så gjorde teknikens framsteg slut på det svenska järnets
oumbärlighet, och samtidigt lämnade statsmakterna åt de små
privilegieom-gärdade bruken, som i sin tillkomst och blomstring vant sig att lita
till dess hägn, att i nedgångstiderna reda sig själva. Det svåraste i
denna övergång var kanske, att brukens bränsle, skogen, vars pris
genom en sekellång reglering pressats ned, just i den kritiska tiden
ej blott blev föremål för en naturlig prisbildning utan genom
trävaruindustriernas efterfrågan fick ett alldeles nytt, dittills oförutsett
värde. För skogens ägare, brukspatronerna, borde ju detta ha varit
glädjande, men nu framträdde traditionens ödesdigra makt: för
bruksägarna — liksom för bergsadministrationen och allmänheten — var
skogen till för bruksdriften, att exploatera den för trävaruindustrien
hade så länge varit ett brott, att det i varje fall var en
hänsynslöshet, som närmade sig omoral, och att nedlägga bruksrörelsen för
sågverksindustrin — det tycktes vara att bryta all god sed, att offra
högförädlingen och den fulländade tekniken för en rovdrift, jå, att för
kanske lättköpt vinning svika landets sak. Hur kortsynt de politiskt
ledande sågo på läget, synes bäst av statens rekognitionsskogspolitik,
som än mer fördröjde den trängande nödvändiga omläggningen. Ty
till den ändå alltför retarderande konservatismen lade den fruktan,
att staten skulle återtaga, vad den anslagit till näringarnas
befrämjande, om detta komme till tidsenlig, klok användning. Så fortsatte
man i de gamla hjulspåren, höll ut av pliktkänsla, slött eller med
frätande bekymmer. Omläggningen kom ändå — men över bortsmälta
förmögenheter och de gamla, traditionsbärande familjernas ruin.
Så har konkursen nästan blivit symbolen för den värmländska
bruksrörelsens dödskamp. Men ej den enda. I en tid, då näringen
gav alla sina idkare allt knappare utkomst och nya anspråk läto
även den bärgning, som förr varit tillräcklig, framstå som
förnedrande fattigdom, tecknade Fröding i »Den gamla goda tiden» med
1880 talets gråaste färger smeden, brukstidens mest aristokratiske, av
kunnandet adlade, kanske romantiserade yrkesarbetare. I den trista
dikten är den sociala kontrastens orättvisa, armodets fulhet och
träl-sinnets dolska hat — men icke ett ord om de starka band, som i
århundraden bundit herrar och tjänare samman kring det
gemensamma målet, brukets och det svenska järnets heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
