Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kring Locarno. Av C. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING LOCARNO 13
Frankrike genom fördraget avstått från sina mer eller mindre
dolda aspirationer på Rhenlandet, vilket ytterligare beseglats av
den garanti, som lämnats av England och Italien. Men man
har naturligtvis i Tyskland ej kunnat underlåta att ställa den
frågan på sig, om en engelsk regering, därest ett franskt angrepp
gjordes mot Tyskland, verkligen skulle få sitt folk med sig att
— med uppfyllande av traktatens bestämmelser — gå till angrepp
mot sin gamla allierade. Frågan kan icke utan skäl framställas,
men innan det kommer så långt, har England säkerligen alltid
tillfälle att utöva det kraftigaste diplomatiska tryck för
hindrandet av en dylik åtgärd, och all sannolikhet talar för att en sådan
engelsk démarche icke skulle lämnas obeaktad.
En punkt, som i väsentlig mån gjort Tyskland tveksamt att
ingå denna traktat, var frågan om huruvida Tyskland skulle
vara förpliktat att fullgöra de sanktioner, som innehållas i art.
16 i förbundsakten. Denna fråga är så mycket betydelsefullare
som den i närmaste grad sammanhänger med Tysklands
förhållande till Ryssland. Det är givet, att Tyskland — allra helst
avrustat som det i det stora hela är — icke har någon som
helst anledning att genom utförande av sanktioner i sin egenskap
av förbundsmedlem komma i spänt förhållande till Ryssland,
exempelvis vid ett krig mellan Polen och detta land och vari
Ryssland är angriparen.
Detta problem torde vara förtjänt av en närmare belysning.
Art. 16 i förbundsakten innehåller bestämmelser om hur det
skall förfaras mot en fredsbrytare. Där föreskrivas tre slags
sanktionsåtgärder: deltagande i militär aktion eller ock ekonomisk
bojkott mot angriparen samt slutligen skyldighet att tillåta
genommarsch av andra länders trupper, som skola användas
mot angriparen. Vad beträffar det första slaget av sanktioner,
torde numera intet tvivel råda om att varje stat har att själv
bestämma, om den vill deltaga i en militär aktion mot
freds-bry tåren eller ej — en ståndpunkt, som även Tjeckoslovakiens
utrikesminister Benesj med största bestämdhet hävdar1 — varför
Tyskland på denna punkt icke torde haft några bekymmer.
Frågan gällde de övriga obligatoriska sanktionerna: bojkott och
genommarsch. Den erhöll ett slags lösning i Locarno genom
en där undertecknad kollektivnote, vilken intogs som en del i
1 Se hans exposé, benämnd »Les accords de Locarno», sid. 19, vilken
framlagts för en parlarnentskommission.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
