Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor januari 1926 - Regeringskrisen och den nya ministären i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 61
icke innebära en förmån vid valurnorna, om ett parti en längre tid
haft regeringsansvaret.
I betraktande av att de båda övriga borgerliga finska partierna stått
bakom den fallna ministären och att svenska folkpartiet icke kan
komma i fråga för att övertaga ledningen vid bildande av regering,
så hade en expeditionsministär eller en opolitisk arbetsminister kunnat
bliva lösningen, till dess riksdagen, vars session omedelbart efter
krisens utbrott avslutades, i februari ånyo hunnit sammanträda.
Emellertid lät agrarförbundet veta sin beredvillighet att antingen ensamt eller
med biträde av andra partier bilda regering, och presidenten ansåg
tydligen under sådana förhållanden riktigast att lämna uppgiften åt
agrarerna. Presidenten vände sig först till herr Sunila,
jordbruksminister i ministären Tulenheimo, och, sedan denne avböjt, till herr
Kallio, även han medlem av den fallna ministären, tidigare
statsminister och troligen den man i Finland, vilken innehar rekordet i
fråga om medlemskap i olika ministärer. Agrarernas villighet att taga
regeringsbördan kan bero på många omständigheter, men troligen
främst på en synnerligen legitim önskan att i en något så när homogen
ministär få slå ett stort slag för några av sina älsklingsidéer och att
få sitta vid makten, då proposition om ny tullag uppgöres.
Herr Kallios första plan lär ha varit att bilda sin ministär så, att
agrarerna däri skulle bilda ett absolut flertal, medan en minoritet skulle
utgöras av mer eller mindre partilösa fackministrar och medlemmar
av andra partier — närmast samlingspartiet — oberoende av om
dessa direkte ville ställa sig bakom ministären. Så torde sakerna
hava stått, då herr Kailio dagen före julaftonen med äktfinskt lugn
för några korta dagar lämnade sina bekymmer i huvudstaden och for
att fira helgen i sin avlägsna österbottniska hembygd. Då han
återvände och underhandlingarna med samlingspartiet ånyo upptogos,
vände sig bladet. Samlingspartiet hade tidigare varit långt ifrån
med-görligt, och en rätt stark önskan att se herr Kallio misslyckas torde
nog ha förefunnits där på vissa håll. Inför hans sega uthållighet
fann man emellertid bäst att ändra signaler och lova sin medverkan,
dock endast under villkor att platserna fördelades jämnt mellan de
båda partierna utan några outsiders. Därmed var utgången given, och
på det gamla årets sista dag kom en ministär till, bildad av sex
agrarer och sex representanter för samlingspartiet. Det sistnämnda
övertog bl. a. finans-, inrikes-, försvars- och utrikesministerportföljerna.
Av riksdagens 200 medlemmar räkna de båda regeringspartierna
sammanlagt 82 — alltså icke majoritet; men det är man van vid i
Finland. Herr Kallios närmast föregående ministär, vilken var av
centertyp hade ännu svagare parlamentariskt stöd, men nådde likvisst
rekordet i fråga om livslängd.
För herr Kallio personligen var det naturligtvis en succés att få
ministären till stånd, men en annan sak är, om med den
sammansättning den fått, agrarerna skola erhålla det förhärskande inflytande
i regeringsmaskineriet, varpå de måhända hoppats. Herr Kallio själv
är en av de segaste politiker det nutida Finland har och en i många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
