Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 10 maj 1926 - Polens besvikelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 DAGENS FRÅGOR
hälligt omfattade krav, är i Polen föremål för mycket delade meningar.
I allmänhet synes man dock anse sig hava nått en bit på väg mot
detta mål. Greve Skrzynski, som jämte de andra sex Locarno-makternas
representanter i Geneve efter marsmötet undertecknade
kollektiv-förklaringen om Locarno-verkets fortfarande orubbade bestånd, har också
efter hemkomsten givit uttryck åt en dylik ur polsk synpunkt
optimistisk uppfattning, samtidigt som han förklarat sig ur stånd att
tillerkänna något högre värde åt den principiella meningsriktning, som
låg bakom Sveriges ursprungliga opposition mot de föreslagna
rådsutvidgningarna. För den tydligen alltjämt enhälliga polska
uppfattningen kräver det »allmänna intresset» i fråga om Nationernas
Förbund upppenbarligen rådets sammansättning efter maktpolitiska
jämviktssynpunkter. Man har också i Polen som en moralisk
framgång betecknat Polens representerande i den kommission, som till
förbundsförsamlingen i höst skall förbereda frågan om rådets
omorganisation.
Att emellertid den polska rådsplatsen icke — som man i Polen
uppenbarligen med tillförsikt väntat — uppnåddes redan i mars, har
likväl i Polen känts som en svår besvikelse. Denna känsla har även
skapat en i viss mån ökad oro i fråga om Polens förhållande till
dess andre stormaktsgranne, Sovjet-Ryssland.
Den ryska politiken arbetar för närvarande på att få till stånd separata
»non-aggressions-avtab med sina grannar i väster. Idealet är
härvidlag ur rysk synpunkt traktater efter mönstret av det rysk-turkiska
neutralitetsfördraget av december 1925, där de ömsesidiga
neutralitetsförpliktelserna erhållit en så omfattande formulering, att de för
parternas del utesluta varje inbördes användning av Nationernas
Förbunds sanktionsförfaranden och sålunda i själva verket äro
oförenliga med medlemskap i förbundet. På denna väg hoppas
sovjetregeringen synbarligen att kunna bryta udden av den
västeuropeiska isolerings- och blockpolitik under engelsk ledning mot
Ryssland, som man i Moskva tyckt sig spåra i Locarno och i Geneve.
En obestridlig framgång för denna ryska politik är vidare det nyligen
slutna avtalet med Tyskland, som — även om det ej går lika långt
som det turkiska fördraget — dock innebär ett obestridligt
avtrubbande av Tysklands eventuella förpliktelser att deltaga i
förbundssanktioner mot Ryssland.
Gent emot de övriga randstaterna går Moskvas politik ut på att,
under ivrigt reklamerande av »non-aggressions-traktaterna» som
fredsinstrument, i själva verket söka använda dem till »randstatsbarriärens»
uppluckring. Detta sker dels genom att absolut vägra inlåta sig på
annat än separata förhandlingar med de särskilda staterna, dels genom
slugt inpassade variationer i de olika traktaterna. Lättast tillgängligt
för dylika försök är självfallet Litauen, vars öppna fiendskap mot
Polen och goda tysk-ryska förbindelser göra det särdeles lämpligt att
framför andra tjäna som Moskvas sprängkil mot väster.
Uttalanden hava även framkommit, som tyda på att Ryssland rent
av skulle vara villigt att åtaga sig garanti för Litauens ostgräns av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
