Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O ROMA NOBILIS. . . 359
visst också i ej ringa grad därpå att han personligen hyste
ytterst ringa sympati för den tid som föregick renässansens
glansfulla storhetsperiod. Medeltiden hade i Jacob Burckhardt ingen
beundrare. Själv till hela sin typ aristokratisk individualist
stötte han sig på det drag av kollektivism, som han tyckte sig
spåra i den medeltida kulturen, i den kyrkliga universalismen, i
kejsarmakten och i ståndsorganisationen. »Er hielt gerne zu
den Minoritäten; allés Majorisieren war ihm ein Greuel», yttrar
om honom hans biograf och landsman H. Troeg. Att detta
lynnesdrag skulle bidraga till att föra honom nära renässansens
statsformer, de små självständiga, skarpt individualiserade
stadsrepublikerna och furstehoven, är ju en given sak. Till detta
kommer också hans ytterst kyliga hållning i religiösa frågor.
Han var visserligen icke någon direkt förnekare, men för
kristendomen hade han föga sinne, och någon känsla för den
medeltida religiositetens evighetsvärde ägde han icke alls — något
som i förbigående sagt vållade hans djupt kristlige vän Heinrich
von Geymuller mycket bekymmer. Därför stod han som sagt
högst främmande för den medeltida kulturen i den mån denna
bar kristendomens prägel, och därför kom han också att i sin
skildring av renässansen så gott som helt och hållet förbigå dess
kristet-platonska och augustinska inslag för att i stället med
oproportionerlig utförlighet dröja vid dess antikvarisk-filologiska
sida. Allt för länge har man i beundran för den Burckhardtska
renässansbildens monumentala enhetlighet förbisett att denna
sålunda vunnits genom en motsvarande ensidighet både i valet av
synpunkter och i detaljbehandlingen. Först de senare årens
fördjupade studium av den medeltida kulturens väsen och
utveckling har fullt visat oss hur subjektivt Burckhardt behandlat
sitt material och hur tendentiöst han belyst det. Det verk han
skapat får därför icke längre betraktas som auktoritativt och
bindande för studiet av renässansen, ty med alla sina
beundransvärda egenskaper skulle det under dylika omständigheter
snarast fortfara att ligga som ett hinder i den idéhistoriska
forskningens väg. Dess betydelse har varit oerhörd, men det gäller
nu att söka komma förbi och utöver det. »Das Bach
Burck-hardts», säger med rätta Karl Vossler, »ist aus der Reihe der
wissenschaftlichen Werkzeuge in die der wissenschaftlichen
Kunstwerke getreten».
Vad som framför allt givit den äldre forskningen i renässan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
