Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Litteratur - Sågar och bruk i Norrland. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 387
tal), mellan 10 och 20 % de följande decennierna, 34 % 1799 och
22 % 1809 (värdetal).
I det hela förefaller den utveckling, som dessa siffror återspegla,
ganska naturlig, men man kan ju dock ej undgå att fråga sig, om
ej Norrland hastigare skulle ha nått en mot dess virkesrikedom bättre
svarande andel i riksexporten, därest ej de hinder varit, som
lagstiftningen lade i vägen för dess fria utveckling. Som bekant voro dessa
hinder två, det bottniska handelstvånget och brukens företrädesrätt
till skogsprodukterna. Vad det bottniska handelstvånget beträffar, må
det otvivelaktigt hava inverkat hämmande på de nygrundade
norrländska städernas trivsel och växt. Men denna skranka stängde ju dock
ej från skogen, och det synes svårt att förstå, att den skulle ha
kunnat hindra företagsamheten att kasta sig över de norrländska
skogarna, i samma mån som de bekvämare belägna produktionsorterna
ej förmått tillfredsställa marknadens behov. Däremot är det efter förf:s
utredningar tydligt, att bruksrörelsen i Norrland verkligen vann terräng
på den redan uppspirande trävarurörelsens bekostnad. Och därmed
äro vi åter framme vid frågan, om denna utveckling var betingad
av ekonomiska orsaker eller innebar, att näringslivet snedvreds av
lagstiftningens och förvaltningens ingripanden.
För detta problem bjuder förf:s framställning åter siffror av den
största betydelse. Enligt hans tabeller steg efter den kapitalistiska
stordriftens genombrott järnets andel i riksexporten från 35 % 1637
till 53 % 1662 och 73 % 1724 för att sedan så småningom sjunka ned
mot drygt 50 % vid sekelskiftet 1800 före den katastrofala nedgången
under Napoleonskrigen. Men under hela denna långa period
stannade träets andel i riksexporten, trots växande absolut kvantitet,
konstant under 10 %, börjande med 4 % 1637 och kulminerande med
8 % 1779. Dessa siffror ge omedelbart en konkret bakgrund till
myndigheternas partiskhet för järnet. Det är visserligen sant, att denna
partiskhet motiverades med den teoretiskt otillfredsställande satsen om
högförädlingens nationalekonomiska företräde, men man får därför
ej förbise, att denna förädling, innan det engelska stenkolsjärnet blev
konkurrenskraftigt, skänkte sina idkare lysande vinster. Det finnes
onekligen goda skäl för att påstå, att den lokalisering av järnbruken,
som myndigheterna framtvungo, var onödigt gles och efterlämnade ett
måhända onödigt komplicerat avvecklingsproblem åt eftervärlden. Och
det låter väl även säga sig, att trävarurörelsen i onödan utestängdes
från vidsträckta och välbelägna distrikt och därför även tidigare och
lättare skulle ha nått ett större uppsving i Norrland, om den ej
behandlats som styvbarn i jämförelse med järntillverkningen. Men
söker man samla de ledande dragen i utvecklingen till ett helt, synes
det åter som så ofta visa sig, att de lagstiftnings- och
förvaltningsbekymmer, de strider och diskussioner, vilka i förfis framställning
återges med en viss av både hembygds- och näringspatriotism
betingad lust att fatta posto på trävarurörelsens sida, här liksom eljest dock
mest äro endast vågornas spel på den starka strömmens yta. Dess
lopp har bestämts av de ekonomiska realiteterna: det svenska trä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
