Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 27 sept. 1926 - Eupen och Malmédy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 DAGENS FRÅGOR
man ha resonnerat, och antydningar lämnade av Vandervelde och
finansministern Francqui under ett besök i Paris skola, enligt vad
utrikesministeriell tysk press trott sig veta, icke då ha mött något
direkt mothugg. Briand synes ha velat iakttaga en avvaktande
hållning, vilket onekligen för »Locarno-andans» skapare borde té sig mer
än naturligt. Dock, en betydelsefull förskjutning hade ju på sistone
inträtt i den franska politikens kraftparallellogram: med Poincaré
och Tardieu hade konseljsalen mottagit ett element, för vilket varje
»rubbande av Europas grundvalar» måste té sig som opportunistisk
styggelse. Hymans, ledaren för det belgiska, starkt nationalistiska
liberala partiet, slog alarm i en artikel, vari han genom Le Temps’
korrespondent upplyste den franska opinionen om den hotande
faran. Föreställningar gjordes omedelbart från Paris, ackompanjerade
av livliga publicistiska indignationsutbrott, formellt adresserade till
Tyskland och stämplande dess »anslag mot Versailles och Locarno»
som beklagansvärda återfall i en anda, ovärdig det nya Europa.
Poincaré hade alltså tagit ledningen. Utan att direkt förena sig med
dessa franska påtryckningar lät även Chamberlain — så mena i varje
fall tyskarna, och ingenting motsäger deras mening — belgiska
regeringen förstå, att frågan ej finge prejudiceras till förfång för
fredens signatärmakter. I Bryssel skedde nu ett brådstörtat uppbrott
från de uppnådda positionerna. Man hade varit mycket nära att
uppnå ett resultat; jå, ett formligt förslag, enligt välunderrättade tyska
källor utformat av belgarna själva, förelåg till antagande. Den
vanliga dementiapparaten kom följaktligen i gång; ministerpresidenten
Jaspard, som personligen hela tiden torde ha följt utvecklingen med
en viss olust, använde t. o. m. så kategoriska ordasätt som att
förklara, att förhandlingar, vari belgiska regeringen på något sätt haft
någon del, varken någonsin ägt rum eller någonsin skulle komma
att äga rum i dessa ämnen. Versailles var räddat; den 20 augusti
visste hela världen, att förhandlingarna gått sönder.
Det beroende av Frankrikes vilja, som så levande tecknar sig i
denna upplösning, har icke allestädes inom Belgien framkallat
tillfredsställelse. Ej blott den flamländska pressen, ständigt misstrogen
mot det franska inflytandet, anmäler missnöje; hela den belgiska
socialdemokratien torde känna sig rätt skamfilad. Vandervelde har
emellertid nödgats taga det franska eller kanske rättare det
franskengelska receptet ad notam. »Frågan om återställandet av Eupen
och Malmédy», hördes han nyligen förklara i Geneve, »kan icke
avgöras mellan Belgien och Tyskland ensamma. Det är en
internationell fråga, vid vars avgörande andra makter ha ett ord med i laget,
och som även angår Nationernas förbund». Att under dessa
omständigheter frågan icke »fallit framåt» inses utan svårighet. Trots
detta vågar man gissa, att den ingalunda avförts från dagordningen.
Allra mest i Belgien torde man ha en ganska stark känsla av att så
ej är fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
