Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Svea Livgardes festskrift. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 461
Denna bild av Gustav Adolf på slagfältet betecknar otvivelaktigt
ett forskningsresultat av högt värde. Men det är som om själva den
förtjänst, förf. därmed inlagt, blivit hans forsknings fiende. Sedan det
väl blivit klart, att Gustav Adolf växlat in den svenska krigskonsten
på ett sidospår, som ej ledde direkt fram mot förintelseslagens
strategi och taktik, förlorar hans krigföring på ett i ögonen fallande sätt
intresse för förf. Och denne nöjer sig då icke med att — i
överensstämmelse med arbetets ekonomi, sådan det nu en gång tänkts —
lämna Gustav Adolf och hans krigföring därhän; han följer honom
med en kritik, som i varje fall i den framställning vi nu fått icke
motiveras med en tillräckligt inträngande analys av hans krigföring.
Påståendet må här exemplifieras med några ord om ett av de
centralaste problemen: Gustav Adolfs ständigt på nytt omdiskuterade
operativa beslut efter slaget vid Breitenfeld. Väl karaktäriserar förf.
på ett ställe (s. 79> det märkliga händelseförlopp, som följde efter
segern så, att »den nederländska fästningsstrategien bragtes till
tillämpning även på Tysklands vidder», men förklaringsgrunderna till
konungens handlande hämtas sedan icke från denna säkerligen riktiga
och mycket intressanta tanke, ej heller ges en militär analys av de
tvivelsutan synnerligen fängslande problem, som måste ha framträtt,
då den nederländska manöverkonsten började att räkna, ej med
Västeuropas trånga krigsskådeplatser utan med landytor, påminnande
om dem, som den offensiva krigskonstens mästare, Johan Banér,
Karl X Gustav och Karl XII, snart skulle överspänna. I stället
tillgriper förf., nära anslutande sig till äldre, för de krigshistoriska
problemen tämligen främmande forskare, en helt annan förklaringsgrund,
konungens politiska avsikter. »För honom hade», heter det, »i ordets
egentliga mening den strategiska manövern blivit ett politikens medel
och det till den grad, att han så gott som fullständigt förbisåg faran
av ett möte med en fältherre, som hyste en rent militärisk
uppfattning om krigföringens uppgift. Konungen ville bliva Tysklands herre,
men vägen till denna ställning såg han icke i besegrandet av fienden
på slagfältet, utan i det omedelbara eller medelbara behärskandet av
landområden och städer».
»De två operationsmöjligheter», heter det vidare, »som förelågo
efter segern vid Breitenfeld, hava ansetts vara: 1) en förfölj ning av
Tillys armé, tills denna och den katolska ligans krafter över huvud
fullständigt upprivits; 2) en marsch på Wien. — Gustav II Adolf valde
ingendera», han valde i stället den »politiska krigföring», som förf.
karaktäriserar med de nyss anförda orden. I själva verket kan det
dock förtjäna att diskuteras, om de operativa möjligheterna med det
ovanstående riktigt återgivits. På goda grunder kan man, synes det,
ifrågasätta, huruvida den andra möjligheten, marschen mot Wien, i
verkligheten stod Gustav Adolf öppen. Tilly hade med sin ingalunda
förintade armé vikit tillbaka på Weserlinjen och intog sålunda samma
ställning, som Pappenheim inom kort med vida svagare resurser skulle
förvandla till ett sä farligt hot mot den ömtåligaste punkten i de
svenska förbindelselinjerna. Hur skulle då, måste man fråga sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
