Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - Nyckeln till Bottenhavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 475
I händelse ett krig berör Östersjön, kan emellertid Finland temporärt
utlägga minor i Ålandsvattnen, och om ett plötsligt anfall riktas mot
ögruppen så har Finland rätt till försvar.
Det är naturligtvis icke lätt att uppkonstruera alla de moliv, som
lett de främsta fördragsslutande makterna vid tillkomsten av denna
konvention. Den svenska opinionen hade tydligen för ögonen 1856
års servitut, de under världskriget på Åland uppförda batterierna
samt en viss misstro till den finländska politiken. För den händelse
Åland icke skulle tillfalla Sverige önskade man åtminstone se ön
absolut avmilitariserad. Man gick vidare på de från 1908 och 1915
—1921 invanda tankebanorna. För Finlands del låg huvudvikten på
att behålla Åland under finländsk suveränitet, och man var
beträffande Ålandsfrågans militära sida beredd att tillmötesgå Sverige och
den europeiska opinionen, även om man hade klar för sig faran
av ett obefäst Åland. För England, Frankrike och Italien åter
skapades genom neutraliseringen ett intresse i Östersjön, en
förevändning för politiskt eller militärt ingripande i denna del av världen.
Säkerligen voro dessa makter dessutom angelägna att tillmötesgå
Sveriges önskningar beträffande avmilitarisering, sedan huvudfrågan
gått Sverige emot. Men klart var att stormakterna ej ville riskera
något på Åland. Därav deras absoluta vägran att, trots energiska
svenska och finländska yrkanden, påtaga sig direkt garanti för
neu-tralisationen, och därav den svävande gemensamma förbindelsen, i
praktiken beroende av deras vilja, då de alla äro permanenta
medlemmar av N. F:s råd.
Den senaste Ålandskonventionens förmåga att skänka varaktigt hägn
åt den idylliska ögruppen vid Bottenhavets port visar sig också vid
närmare granskning tämligen bräcklig.
Ett militärt vacuum, sådant som Åland blivit efter neutraliseringen,
drager till sig militära operationer. I ett framtida krig kan en
avgörande fördel vinnas av den, som först besätter Åland. En
ockupation av det oförsvarade området skulle icke möta någon svårighet
och kunde utföras utan ett enda skott. Att observera är, att i ett
blivande krig i Östersjön de deltagande staternas antal knappast kan
inskränkas till två. Däri skulle lätt kunna indragas många stater,
även stormakter. I så fall komme förmodligen alla fördrag, som
hämma de militära operationerna, att försättas ur funktion;
fördragsparterna vore antingen vänner, vilka hade nytta av brott mot
fördraget, fiender, vilka det avsåge att skada, eller slutligen neutrala,
vilka ej kunde göra sin fördragsrätt gällande, åtminstone ej med
vapenmakt, av fruktan att indragas i kriget.
För att hindra brott mot Ålands neutralitet är den under N. F:s
auspicier åstadkomna garantien otillräcklig. Hela apparaten arbetar
för långsamt, och de olika arterna av ingripande äro ineffektiva.
Först och främst är enighet inom det beslutande rådet praktiskt
taget utesluten. Detta skulle bestå, utom av N. F:s ordinarie 14
medlemmar, av representanter för de signatärmakter, vilka ej äro
medlemmar, för närvarande 6 stycken, således 20 personer, vilket an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
