Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1926 - En märklig utställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 485
temperamentsutbrott följa gärna omedelbart efter stillsam och
tungsint slutenhet. »Sol-längtan felas icke hos svenskarna», skriver
Fredrika Bremer en gång till H. G. Andersen, »men den långa vintern
liksom skrämmer själen bort ur det fria och ljusa, man drar sig
tillbaka undan människornas blickar, känner sig som en uggla och
gömmer sig i mörka skogen. Dock är hos männen i synnerhet
Hekla-naturen vanlig: lågor döljas djupt under snöhöljet och bryta ofta
förödande ub. Den säkra och självmedvetna jämvikt som ger
exempelvis engelsmannen hans typiska prägel, saknas i regel hos svensken.
Får man lita på främmande bedömare träder detta i dagen framför
allt i vårt sällskapsliv, där motsättningen mellan konventionsbunden
korrekthet och lössläppt yra ovedersägligen ganska ofta gör sig starkt
gällande. Svenskens vardagslynne är tungt och slutet, men
helgdagslynnet slår med förkärlek ut i både festlig ståt och bullersam
burlesk.
Som känt är speglar också vår litteratur allt ifrån Israel
Holmström och Johan Runius intill Karlfeldt i rikt mått båda dessa sidor
av folkkaraktären. Tegnér i Svenska Akademien eller i den
akademiska katedern, formande klangfulla perioder av festlig retorik,
representerar den ena sidan, Tegnér i Härbärget, cyniskt, hänsynslöst och
brutalt gycklande även över det skönaste och ädlaste i livet, den
andra. Den högstämda akademiska traditionens typiska företrädare
i vår litteratur, den Bernhard von Beskow, som skrivit Sveriges anor
och äreminnet över Gustaf III, hör till den förra kategorien, under
det att den andre Beskow är samme man, som under pokulerandet
i spel- och skämtklubben Kommittén tillsammans med Manderström,
Fredrik Järta och andra roade sig med anekdoter och skämt, vilka
närmast synas härröra från kasernlogementet eller drängstugan. Det
finns väl knappast någon svensk, som icke känt en viss blygsel inför
detta hos oss så vanliga karaktärsdrag, samtidigt med att han innerst
haft ett medvetande av att det sitter för djupt för att kunna
utrotas.
Detta drag av disharmonisk och outjämnad dubbelhet hos svensken
är ett av de bärande motiven i Arosenius’ konst. Han älskar att
visa det primitiva driftlivets seger över formen, temperamentets över
konventionen, och i de burleska fantasier, som inspirerats härav,
avslöjar han ett av de djupaste bottendragen i svenskens lynne. Av
de tusentals åskådare, som passerat hans små dukar, är det helt
säkert icke mången som icke känt: De té fabula narratur! Det är
i första rummet därför Arosenius’ konst blivit så populär. Hans
satir och hans drift är svensk alltigenom. Den har sina rötter i samma
förhållanden som på sin tid bringade Bellman att skapa Movitz,
Mollberg, Christian Wingmark och Jergen Puckel. Men hade han
icke mera att bjuda än det ibland godmodiga, ibland åter halft
cyniska avslöjandet av människonaturens svagheter, kunde han väl
passera som en begåvad, någon gång till och med genial karrikatyrist
men däremot icke som en stor konstnär. Det som förlänar honom
hans särställning och gör honom till den rika och levande konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
