Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Poincaré och 1912 års politik. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 YNGVE LORENTS
vember uppgavs det visserligen, att några ryska garantier för
ett tillträde till Adriatiska havet aldrig givits serberna, och
Saso-nov syntes då bestämt ha avrått Serbien från att gå mot
Österrike. Men denne förnekade å andra sidan icke, att den ryska
folkmeningen hade ett livligt intresse av en för Serbien
gynnsam lösning av frågan och att faran för en rysk inblandning
på denna grund vore stor. Därmed vore en allmänt europeisk
konflagration inom räckhåll.
Poincarés ställning till Balkanproblemet har varit föremål för
livlig uppmärksamhet. Med stöd av de publicerade
Isvolski-dokumenten har man från tyskt håll velat göra gällande, att han
i denna situation låtit förmå sig att bli ett verksamt stöd åt en
förment rysk krigspolitik. I närmast föregående häfte av denna
tidskrift (sid. 467 f.) har jag haft tillfälle att opponera mig mot
en enligt min mening alltför vittgående tolkning av Poincarés
i november 1912 avgivna försäkringar till Ryssland. Poincaré
är synnerligen angelägen att betona, att han fortfarande
upprätthöll sin självständighet gent emot bundsförvanten, och han
anför bl. a. ett yttrande till Isvolski den 9 november, innehållande
en uttrycklig protest mot ryska extraturer på egen hand såsom
stridande mot alliansens principer. Han förnekar också, att vare
sig Frankrike eller Ryssland fullföljde krigiska syften, och gör
gällande, att hans egna energiska förmaningar till moderation
motsvarade de ryska politikenas momenntana intentioner. Lika
bestämt som Poincaré sökte motverka, att Ryssland skulle bli
orsaken till en allmän konflagration, lika orolig var han
emellertid för att Österrike skulle få tillfälle till en aktiv politik,
som skulle ge det en fördel på Rysslands bekostnad. Samtidigt
med sitt betonande av att han icke inlåtit sig på några nya
och utvidgade förpliktelser till Ryssland inskärpte han sin fasta
vilja att uppfylla dem, som alliansen upptog, om förutsättningar
därför gåves. Mellan förmaningarna till moderation gav han
den ryske förbundsbrodern försäkringar om sin villighet att
lämna »un concours effectifX Nya rapporter från Wien om
fortsatta krigsförberedelser ingingo. Med misstänksamhet mottog
han underrättelsen om Conrad von Hötzendorfs återinsättande
på posten som österrikisk generalstabschef och trippelalliansens
förnyande i december 1912. Inför dessa tecken, som han fann
oroande, synes han ha ansett den ryska regeringen vara alltför
kallblodig och overksam. Han undviker visserligen av förklar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
