Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Lyriska tolkningar. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 563
klara »Det vackra huset». Hardys lyriska genialitet kommer icke
riktigt till sin rätt i de två dikter av den gamle mästaren, som
Blomberg översatt, även om den ena ger det motiv, som är diktarens
centrala:
Min dröm flög ut över drömmarnas hed,
där hon bor, som jag älskade förr,
och den tog min hand och ryckte mig med,
tills jag stod vid min älskades dörr.
Och jag såg blott en kropp med kotor i,
som mot graven brådskande steg,
och min dröm blev skrämd och dog bort med ett skri,
och jag skyndade dimgrå min väg.
Med tolkningen av Goethes »Prometheus», som inleder bokens
tyska avdelning, har denna stolta skapelse fått sin slutgiltiga
försvenskning. Tegnérs översättning är ju fritt hållen och andras, t. ex.
Lidforss’ i »Skalderöster» meddelade, sluta sig ej till originalet med
rytmisk exakthet. Blomberg ger även en annan av den tyska lyrikens
kronjuveler i svensk montering: Hölderlins »Hyperions ödessång»,
vars svävande grace återgivits utmärkt. I den senare avdelningen
lägger man eljest märke till tolkningarna efter G. F. Meyer och
Theodor Storm. Båda diktarna äro genom översättningar av Österling,
Ekelund och Tor Hedberg förut kända för svensk verspublik; några
av de här tolkade dikterna finnas sålunda tidigare i försvenskning.
Den Meyerska stilens vidunderliga pregnans kommer klarast fram i
»Schillers begravning»:
Ett fattigt fackelpar med dystert sken, som regn
och storm beständigt hota med att släcka ut.
En furukista med en fladdrig bårduk på,
men ingen enda krans och intet sorgetåg,
som om man förde här en brottsling till hans grav.
I hast bars båren bort. En ensam främling blott,
av manteln omvärvd i ett djärvt och mäktigt veck,
gick bakom den. Det mänsklighetens genius var.
Att våra versöversättare dragits till Theodor Storm är icke att
förundra sig över. Hans svårmodiga, ömsinta, av grå havsblåst fyllda
poesi vädjar speciellt till nordiskt kynne. Blomberg presenterar
honom med några av hans yppersta dikter. Allra vackrast kommer
han till tals i den underligt gripande »Kvinnohand»:
Jag vet nog, ingen klagan får
från dina slutna läppar stiga,
men vad så ljuvt din mun förteg,
kan ej din bleka hand förtiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
