Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Flottkommitténs betänkande. Av C. O. Lindsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
usla, att deras chefer icke kunna gå ut med dem. Då är flottans
avrustning fullbordad och det utan positiva åtgärder. Man kan
icke fria sig från misstanken, att denna politik varit idealet för
en och annan, och i fråga om de omdebatterade artillerifartygen
torde den nog hava hägnats i ganska vida kretsar.
Men även för dem, som uppriktigt vilja, att en duglig svensk
flotta skall finnas, torde det icke alltid ha stått klart, att
vidmakthållandet endast kan ske för en kostnad, som är en matematisk
konsekvens av tre faktorer, nämligen vilka fartygstyper som
skola finnas, huru många fartyg som skola byggas av varje
typ och huru länge varje typ kan anses tjänsteduglig. En
ytterst enkel beräkning med tillämpning av kostnaden för varje
enskilt fartyg giver då såsom resultat en årskvot för
ersättningsbyggnad, som icke kan underskridas, utan att flottans styrka
och effektivitet omedelbart börjar lida. Den bristande insikten
härom i förening med en för svenskarna ej främmande
benägenhet för lättsinnigt uppskjutande till morgondagen torde väl hava
varit anledningen till, att denna fråga år från år knuffats
undan såsom någonting otrevligt. Flottans ersättningsbyggnad har
nästan uteslutande varit beroende på slump: tillfällig flod i
statskassan och tillfällig välvilja från det övervägande antalet
»farbröder», se där den konstellation, som blott alltför sällan lyst
över flottan ända sedan 1880-talets början, då man för första
gången efter ångans införande över huvud taget kan spåra
gryningen av insikten om Sveriges behov av sjöförsvar. Följden
har också varit ett ryckvis byggande av fartyg, vilket väl är det
minst ekonomiska sättet. De medelårskvoter, som beviljats
alltsedan 1914, utgöra endast en ringa del av vad som erfordrats
för vidmakthållandet, och det naturliga resultatet är också, att
flottan redan vid antagandet av 1925 års försvarsordning var i
hög grad försvagad för att genom sagda försvarsbeslut
ytterligare beskäras.
Det tillhör kommittébetänkandets många förtjänster att hava
klarlagt årskvotens betydelse för flottans vidmakthållande. När det
vid skilda tillfällen varit tal om beviljande av penningar till
ersättningsbyggnad åt flottan, har det alltid funnits många, som ordat
vitt och brett om »rustningsraseri». Dylika framställningar av
förhållandena äro — i bästa fall omedvetet — vilseledande.
Ersättningsbyggnad är icke rustningsökning, endast vidmakthållande av
det bestående. Vad kommittén föreslår, avser också endast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
