Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Birger Sjöberg: Kriser och kransar - Sten Selander: Staden - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Vardag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 53
För de många vännerna av Fridas visor och Kvartetten som
sprängdes ha dessa dikter verkat som en oerhörd överraskning; att den
älskvärde idyllikern under ytan dolde ett så upprört och
disharmoniskt själsliv var det helt visst ingen som anade. I Kriser och
kransar talar varje sida om gränslös bitterhet, djup misstro till den egna
förmågan, hat mot livet och tiden, frysande ensamhetskänsla och
förtvivlad längtan efter befrielse från striderna inom det egna jaget. Här
och var skönjer man författarens lidelsefulla försök att samla sina
idéer och bringa dem till enhetligt uttryck, men det är förgäves;
formen brister under hans ansträngningar, och det hela trasas sönder
i fragment. Största delen av vad Kriser och kransar innehåller är
faktiskt så gott som alldeles meningslöst, så exempelvis den förvridna
dikt, som av obegriplig anledning kallas De lära slakta dina lamm, de
osammanhängande fragmenten Konferensman, den expressionistiskt
hopsnickrade I växelryttarvimmel m. fl. Bland de förvirrade orden
ljuder visserligen någon gång en ton av gripande äkthet som låter oss
ana, att Birger Sjöberg måhända under lyckligare omständigheter
kunnat bliva en betydande diktare även inom en annan och varaktigare
genre än den som representeras av Fridas visor; men sådan hans
lyrik tagit gestalt i flertalet dikter i Kriser och kransar efterlämnar
den blott ett intryck av något groteskt och ohyggligt, som man helst
vill glömma.
I övrigt bära julens versböcker en mera fredlig prägel. Sten
Selanders dikthäfte Staden rymmer mycket av utsökta lyriska
stämningsvärden och formell förfining, visserligen kanske litet tunnblodig
men ytterst sympatisk, åtminstone för den som delar författarens
intresse både för stadsgator och segelvatten. Nämnas må även att
författarens väl bästa dikt, den ypperliga Uppsalabilden En
bondestudent, vilken redan nått en allmän och välförtjänt berömmelse, fått
plats i samlingen. Man har visserligen läst den förut, men den tål
gott vid att läsas om.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe kallar sin nya diktvolym \7 ar da g. Den
rör sig inom samma motivkrets som hans tidigare dikter: släktens,
hemmets och barndomsminnenas poesi. Ingen inom vår yngre
diktar-generation har så som han lyckats giva form åt all den rika och
milda skönhet, som särskilt då man hunnit ett stycke framåt emot
livets mitt börjar breda sig över minnena från uppväxtåren och den
omgivning, där man emottog sina första intryck. Den västmanländska
adelsgård, där han växt upp, lever i hans dikter liksom skogarna och
bergen vid Lubowitz i Eichendorffs underbara lyrik. Om Silfverstolpe
är direkt påverkad av Eichendorff vet jag icke, men det synes knappast
sannolikt; antagligare är att stämningslikheten i deras diktning beror
på överensstämmelse i de allmänna förutsättningarna. Egendomligt nog
är det emellertid icke blott i naturlyriken som frändskapen dem emellan
framträder; också den vackra diktkrans, som Silfverstolpe flätat åt en i
gossåren bortgången frände, har strofer som kunde skrivits av
författaren till Auf meines Kindes Tod. Det förhåller sig också helt visst med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
